Asså några dagar efter att jag postade senaste inlägget så trodde typ alla att det var slut med mig. Sedan i somras har jag ju haft några dåliga dagar, men i november började de dåliga dagarna komma lite oftare än morso tycker anstår en kunglighet som härstammar från Draculas säkerhetsulvar. När jag hade vänt bort huvudet flera dagar i rad till ljummen pölsa så hajade morso att det kanske börjar närma sig slutet. Jag trodde fanimej också att det var slut för det är helt värdelöst att ligga håglös och apatisk på en soffa och titta på när andra äter medans morso besudlar ens päls med snorslem och tårar.
Hur som helst så ringde grinkärringen runt till sina dåggpolare och när hon ringde till den mossiga pansarpaddan Uschus farsa Gorillan som har suspekta kontakter och äger en hälsokostbutik så tändes en strimma av hopp. Han researchade hos en regelbundet anlitad spådam som talade om att den syntetiska smärtstillande och antiinflammatoriska långtidsmedicineringen jag står på dödar vildhundar. Spådamen tycker att man ska anmäla veterinärvården för djurplågeri som ordinerat vildhundsgift på livstid som orsakar magsår och inte heller behandlar problemet. Gorillan plockade istället ihop en vildhundscocktail från sin butik som skulle vara bra för stela leder och artros och åkte upp till mig samma kväll med den alternativa medicinen. Morso var skeptisk men tyckte inte att det fanns något att förlora på att testa, evig sömn hos vitrockarna lär jag ju hinna med förr eller senare ändå. Jag litar på Gorillan, va faan har man chans på ett tionde julbord i svenneland vill man ju hänga med, nåt gör han ju rätt som håller Uschu vid liv liksom.
I alla fall så fattar ni ju att jag lever. Nu har det gått nästan en månad med Gorillans vildhundscocktail och jag har inte haft en enda zombiedag. Det största problemet just nu är förtroendekrisen som jag och morso har. När hon trodde att jag var döende blev jag nämligen lovad frikort till kylen och sen när jag återuppstod så ångrade hon sig. Det är så jävla illa så hon har till och med bantat ner mig fem hekto trots sitt löfte och trots att det är storhelger. Hon skyller på ändrade förutsättningar, hon trodde inte att jag skulle bli lika pigg igen som jag var för ett år sedan.
Annars har jag haft fullt jobb sen jag kom tillbaka till livet med de kroniska hungersmärtorna. Dagen före julafton nöp jag till exempel Kjell-Speciell (Romroms bojfränd) i röven, det är nio år sedan sist. Den gången ville han gå i Romroms kylskåp men det fick han inte för mig. Den här gången kom han stånkandes med en trave böcker över mitt huvud, jag låg i soffan och vilade och han hade tänkt trycka ner sig bredvid mig. Han fick fyra röda prickar på skinkan som juldekoration. Tyvärr tog han det personligt och blev ledsen, men jag tyckte inte att det var något att hetsa upp sig över – jag gör ju bara mitt jobb ju. Förutom att jag är mig lik i största allmänhet så har jag dessutom skärpt beredskap eftersom Romrom har brutit både handleden och knäskålen. Hon behöver mig mer än någonsin just nu och i utbyte får morso sköta flängandet med moster Bolly. Bolly skulle lätt invalidisera Romrom ytterligare i sina hänsynslösa försök att höja energinivån i den underbara tristess som pansjonärstillvaron erbjuder. Jag gillar gipsade tanter och korsord – jag försvarar dem skoningslöst trots att de slinger runt på käppar som skulle kunna döda en sovande vildhund. Gubbar som hälsar på måste tänka på att inte uppträda potentiellt hotfullt på nära avstånd när flocken är skadad och sårbar. Jag gillar Kjell-Speciell när han producerar disk och kliar mig.
Morso hälsar att hon önskar alla ett Gott Nytt År! och jag ställer som vanligt upp på bild mot en fjärdedels frolic. Må 2016 bjuda på mer smaskingar å ett större midjemått!
Leave a Reply