Morso har hängt runt i mina hemtrakter en sväng. Normalt brukar jag ta hand om Romrom när morso sticker men den här gången hade Romrom nån idé om att hon skulle hänga med, dels ville hon mysa lite i Ceausescus omgivningar. Dels ville hon se sågverket utanför Constanta där vår marulksliknande prickiga moster Bolly stod bunden på en kätting. Romrom kände sig dock lite osäker inför att lämna växthuset och kåken vind för våg (hon är typ lika aggressivt hemkär som jag) så jag erbjöd mig att göra två flugor på smällen och frågade Pinnen om hon ville bo i Romroms kåk och vattna tomaterna mot att jag tog hand om henne hela perioden. Pinnen är ganska svag för mig, typ det är alla brudar, så hon sa ja. Men jag måste påpeka att Pinnen egentligen INTE är mitt förstahandsval när det gäller brudar som jag ska ta om hand för hon producerar så sjukt lite disk och hon glömmer för det mesta bort att ge mig min rättmätiga andel av allt hon äter. Sen kan det vara så att Pinnen lätt blir lite för hemtam också och uppträder onödigt avslappnat i mitt sällskap. Redan efter några dagar började hon till exempel att släpa med mig ut i terrängen och försökte sig på att dra fram telefonkameran och lura till sig slabbidask-selfisar med mig i blickfånget. Men jag har varit med alldeles för länge för att gå på brudarnas kysstrick, morso har testat allt under åren och inte ens om hon doppade hela snudan i leverpastej så skulle jag slabbidaska henne – nej, fy faan va vidrigt!



Samtidigt i södra Rumänien fick morso och Romrom typ årsbehovet av dåggskisses tillgodosett, jag har stora förhoppningar om att få vara ifred ett tag nu:







Apropå gatan så visade morso kärnkraftverksområdet utanför Cernavoda för Romrom. Det fanns en hel del dåggar där fortfarande trots att de kommunala hundfångarna gjort ett bra städjobb. Det är ganska precis tio år sedan jag hittades halvdöd där efter vägkanten. På den tiden hade jag en polare som tidigare bott inne i centrum innan han blev ivägkörd och dumpad utanför kärnkraftverket. Han berättade för mig om käket och pappskivan man kunde få utanför en del restauranger inne i stan. När jag låg där på den underkylda asfalten i januari för tio år sedan och väntade på att dö så drömde jag om just sånt smaskigt krubb och förbannade att jag blivit född utanför kärnkraftverket och inte utanför en restaurang. Den högsta kastens restaurangdåggar kunde faktiskt ha det rätt bra förut. För nåt år sedan ändrades förhållandena för de här dåggarna när man stiftade nya lagar som kräver att alla dåggar ska vara id-märkta, ha koppel och en registrerad ägare. Typ lika boring som i svenneland. Eftersom restaurangägarna inte var speciellt sugna på att registrera sig som ägare och låta hundarna flytta in så blev flera av de högkastiga restaurangdåggsen bortstädade av borgmästarens kumpaner och satta i kommunala dödshägn. Precis som i en dissnysaga (bortsett från att sagan slutar med att typ alla dåggar dör en plågsam död i Rumänien) så finns det snälla dågglavvers som besöker dödshägnen och köper ut hundarna och återför dem till deras gathörn eller sin restaurang. Tyvärr så fångas samma dåggar ofta in på nytt in av samma hundfångare och köps återigen ut av samma dågglavvers. Borgmästare runtom i Rumänien har många fiffiga sätt att få in extra fickpengar på. Romrom förälskade sig i alla fall i flera av de högkastiga restauranghundarna som gjort den här proceduren om och om igen innan de till sist blivit satta i ett från kommunala hundfångare tryggat shelter. Romrom övervägde starkt att byta bort bortskämda prickiga marulks-Bolly mot ett par ödmjuka, vackra välartade restaurangseniorer istället. Ja, ja, hurra (!) tänkte jag när jag hörde äktheten och värmen i Romroms röst när hon pratade om restaurangdåggarna. Men icke, två veckor senare terroriserar Bolly vidare och Romroms armar blir längre och längre för varje promenad de går.



Fan tiden rullar på, dåggar åldras och platser förändras. Jag själv är lite risig emellanåt och krubbar ny medicin mot min artros. Cobran gör sällan turer över milen när hon är lös i skogen nuförtiden. Livet i Rumänien känns som typ hundra år sedan. Utanför mitt gamla hundhägn i Cernavoda där jag var vakthund tiden mellan kärnkraftverket och svenneland huserar nu nya slynglar. Och i Cobrans gamla rumänska hundgård bor den ökände trebente Dingo, som nu har blivit gammal och snäll, tillsammans med några handikappade polare.


Nu återstår det bara att se hur det går för Ovidius, den stora herdehunden som låg påkörd men utan frakturer i en trefilig rondell utanför Constanta. Han som var skitskraj och smet från platsen när morso och Mihaela skulle åka efter tränkwalajsers. Han har eller hade typ tre alternativ inför framtiden, att (1) bli påkörd och dö en plågsam död, att (2) bli fångad av evil people och dö en plågsam död, eller, att (3) bli fångad av dågglavvers, flytta hem till mig och bli frihetsberövad och tvångsslabbidaskad. Tyvärr har han väl som så många andra bara fått stryk av folk tidigare så han vågade inte chansa på att låta sig fångas in med icke-våldsamma metoder. Men om Ovidius fortfarande lever och ändrar sig så har jag lovat morso att stå ut.

Hej då,
Don Dino
Leave a Reply