Som om det inte vore nog med att jag är kastrerad och världsmästare på att diska. Jag har fått stryk av en svennebrud också. Fett med stryk. Aggrobiggan som märkt mig för livet är ingen mindre än den erkänt socialt handikappade Änglo Lupus. Hon har rykte om sig i Kalland att vara den elakaste surtiken på tre mils radie och hennes omotiverade explosiva aggressivitet får mig att framstå som ett socialt geni i en teddybjörns kropp. Under flera års tid har jag och Änglo Lupus funnits i närheten av varandra eftersom hon är Skäggräkans högra hand, men morso har konsekvent gjort bedömningen att vi ska leva åtskilda eftersom Lupus ställer ännu högre krav på eventuella flockmedlemmars signalkänslighet och anpassningsförmåga än vad jag gör. Jag skulle aldrig ta order från en sex år yngre svennebrud som saknar verklig livserfarenhet, är signalresistent och försöker härska genom våldsmonopol. Och Lupus i sin tur saknar förmågan att uppskatta och ta till sig en ärrad pensionär utan pungkulor som helst av allt bara vill vara i fred från högenergiska glin. Därför har jag och Lupus alltid varit separerade med dörrar och kompostgaller. Så en dag för ungefär en månad sedan glömde Skäggräkan att dubbelkolla dörren ut från min våning. Jag smet gladlynt och förväntansfullt iväg likt en flygande ostkrok, frambenen spretade på det där charmiga sättet som bara mina framben kan spreta, min gräddvita stjärt guppade upp och ner och på min mjuka mage gick det vågor när jag for fram. Jag rundade hörnet på det stora gula huset och sprang intet ont anande fram till Lupus för att säga hej som stod bunden vid traktorn. Utan ett ljud, utan en raggresning eller någon som helst mimik öppnade hon helt kyligt sin vidriga käft och tryckte till för allt hon hade över mitt näpna välskapta dingohuvud. Jag var inte alls i sinnesstämning för att slåss och hennes agerande kom som en total överraskning. Jag hann inte ens spänna läpparna över mina egna tänder när trycket från hennes Lupus-käft gick in i skallen på mig varpå min egen hörntand pressades genom min egen överläpp och krokade fast. Innan morso kom till undsättning och lyfte bort Lupus hann subban få in minst tre rejäla bett över mitt huvud på den blinda sidan utan att jag varken kunde parera eller försvara mig. Jag linkade därifrån med blodet drypandes, jag pep och försökte med hjälp av tassen att kroka av läppen från hörntanden som stack ut genom goofyprickarna. Lupus hade inte en skråma, hon bara stod där och kände sig nöjd med sin insats.
Morso och Skäggräkan petade in en pinne i käften på mig och krokade av läppen, sen tvättade morso mina sår och konstaterade att det kommer bli ytterligare fula ärr på blindsidan men att det är bättre med fula ärr än att åka till vetto och sy ihop skallen eftersom jag helst inte vill lägga mig under händerna på en främmande människa. Dagarna som följde var rofyllda och guldkantade med förstklassig service och läckerheter. Det serverades älghjärta, älgtunga, pölsa, leverpastej och andra kulinariska höjdare. Jag läkte ihop rätt snabbt på utsidan men inom mig kändes det konstigt. Det var liksom lite grann som att jag var tillbaka i mitt rumänska känslotillstånd där jag hela tiden var tvungen att minimera riskerna för att tillfogas smärta utifrån. Jag nafsade till exempel efter Uschus husse när han hälsade på (stor och farlig ful gubbe, glömde bort att han alltid kliar mig och ger mig smörgåstårta), jag markerade åt Skäggräkan när han skulle lägga sig bredvid mig i sängen (liten och farlig ful gubbe, glömde bort att vi sovit bredvid varandra i typ två år) och jag pep och duckade när morso bar soppåsen i handen och gick mot mig (farlig tant med misstänkt tillhygge, glömde helt bort att det var morso). När Joker blev ivrig ut på promenad och trängde sig vid dörren skulle jag nypa till honom så att han lugnade ner sig men morso satt benet emellan och då fick hon sig fyra röda märken i låret i stället. Posttraumatisk stress suger fett! Man tappar liksom den invanda tryggheten, tilliten och gör vad man måste för att överleva. Som tur är så funkar matmetoden jävligt bra och efter ett par veckors mental rehabilitering med köttbullar i stan så blev jag mig själv igen. Alla mina polare tycker ju så synd om mig när de hör att jag fått stryk så jag har inte gjort annat än åkt runt med morso och Cobran och fikat hos folk känns det som. Jag var sjukt nöjd med att träffa Uschu också, han hade hundra procents förståelse och gav starkt andligt stöd till en rumänsk stukad broder. Normalt brukar jag inte säga att jag uppskattar Uschu men i det här läget kan jag erkänna att jag önskar att det fanns fler Uschusar. I Rumänien hade jag och Uschu förmodligen varit ärkefiender eftersom vi har samma behov och samma kapacitet, men svenneland förenar oss eftersom vi pratar samma språk och resurserna är mer än tillräckliga för att vi ska överleva. Dåggar som kan kommunicera och är mätta slåss inte i onödan, i alla fall inte vildisar som vi.
Då vet ni att kungen är tillbaka i matchen. De närmaste två veckorna ska jag bo i Kalland och ta hand om Pinnen. Morso åker nämligen till Kathmandu och kliar nepalesiska gatuhundar. Jag ska sitta med ärrade sidan åt Pinnen och se plågad ut hela tiden så att hon får ont i magen och ger mig extra smask.
Förresten så vill jag säga också innan jag slutar att det här vinet borde heta “Stupid dog” istället för “Smart dog” och att dåggen med glasöga och hatt borde ersättas med en bild på Lupus i samma mundering:
Leave a Reply