Morso kallar mig å Joker för mördarhundar. Men det är vi inte, det är hon som är en mördare – vi gillar bara att torteras lite grann. Upprinnelsen till vårt nya epitet startade när jag nafsade en trastunge som satt på vägen utanför Rommis. Morso hajade nada i andra änden av kopplet när jag på en hundradels sekund nöp till mitt flaxande skrikande byte. Reflexmässigt tog hon upp en frollo å sa “mat-mat”, jag tvärvände och tappade omedelbart intresset för den blödande pippin. När morso såg att fågeln fortfarande levde så ändrade hon sig plötsligt och sa: “faan Dino, nu får du ta fågeln igen och ruska den för jag har inget att slå ihjäl den med och jag vägrar trampa på den… ta pippin, ja ta pippin då!”. Jag typ: “eller hur, jag är ingen mördarhund. Jag nyper instinktivt sånt som rör sig framför min snuda för att jag är dågg, men om det slutar röra sig så skiter jag i det”. Vi stod där tillsammans å tittade på pippin när den hade dödsryckningar å morso grinade, sen gick vi hem å jag slapp bli slabbidaskad på snudan resten av dagen. Hurra!
Joker fick aliaset “mustaxin” förra sommaren eftersom han är så skicklig på att fånga små skogsmöss. Han står stilla och lyssnar in, gör ett graciöst tremeters rävskutt och kommer stolt tillbaka med en liten svans dinglandes från mungipan. Han bär sina offer cirka tvåhundra meter och spottar sedan ut dem livlösa och utan en skråma. Förra veckan gjorde han ett rävskutt igen, morso satte sig på arslet av rycket. Joker slungade förvånat sitt byte så det landade precis bredvid henne. Den här gången var det inte nån liten skogsmus som prasslat, det var nåt grålurvigt i storleksklass ökenråtta. Morso körde samma tugg med Joker som hon gjorde med mig och trasten: “Snälla Joker, ta sorken! Ja, ta sorken då! Har du skadat den så får du faktiskt döda den också… faan faan faan”. Men Joker sträckte bara fram sin stora mule och buffade på det dödskrampande bytet. Den här gången fanns det tillhyggen tillgängliga i form av stora pinnar så morso bankade sorken platt under tårar. Vilken grinkärring hon är asså. Lajf is hard, get jost to it typ! Jag å Joker har vuxit upp med rätt mycket bank i Rumänien men inte fan går vi runt å grinar för det, vi är vildisar som agerar på våra instinkter! En del klarar sig, andra inte, så ärä bara.
Bortsett från att vi har blivit mördarhundar så har juni månad på det stora hela varit najs å soft. Vi har bland annat firat att jag tagit hand om morso i åtta år och att jag under den tiden lärt henne att svenneland är en tämligen skyddad verkstad. Eftersom jag känner av en del ålderskrämpor i perioder så blev det inga större utsvävningar utan vi firade snabbt och intensivt med pastejfrulle på fritte å tonfiskglass till eftermiddagsfikat:
Missömmä var kanonbra eftersom mina fula svennekusiner höll sig i en annan del av Kallandshuset. Jag socialiserade på mitt mest charmanta sätt och lurade krubbet av vildhundsnoviserna. Ungarna blir äldre för varje Kallandsvisit men de har fortfarande samma respekt och vördnad för mig som när de var små. Det kan ju bero på att jag blivit äldre jag med och fått två nya vårtor som ger mig extra karaktär. Eller så beror det på att jag satt fyra röda märken i röven på deras farmor en gång i tiden. Skit samma, jag är uppenbarligen bra på det jag gör eftersom det ger smaskig utdelning.
Fett najs att det äntligen är sommar även om det spöregnar ute idag och är hur kallt som helst. Såna här dagar är det schysst att vara i stan så man kan ligga i utblåset från luftvärmepumpen och vänta på diskjobb.
/Don Dino
Leave a Reply