När morso är på jobbet har vi Rom-rom och Pinnen som personliga assistenter. De turas om att servera oss mat, ta oss på toabesök och klia oss. De kallar sig själva för “hundvakter” trots att de är mycket väl medvetna om att det är jag som vaktar dem. Våra två assistenter har en del idéer om dåggar, en del helt rätt och en del fett goofy. Jag jobbar stenhårt på att träna bort de goofiga bitarna. Pinnen som tidigare var vida känd för att ALDRIG mata dåggs från bordet och glupskt vräka i sig varenda smula själv har till exempel varit tvungen att tänka om. Jag har charmat henne till max genom att visa hur lyhörd och smidig jag är i annars obekväma sociala situationer (läs möten med grythundar och köttsnudor, rullatorer och stavar) bara hon har lite krubb i fickan. På den vägen har Pinnen också lärt sig generalisera att man aldrig ska underskatta en generös muta när man har med rumäner att göra. Numer sätter hon lydigt ner tallriken på golvet för diskning och hon sparar alltid tre snuttar på mackan. Bra där, duktig assistent! Något som jag däremot inte är så förtjust i är att hon är helt kass på att ta trippel-selfies.
Rom-rom hade en del konstiga föreställningar innan hon fick Bolly. Dåggar skulle inte ligga i sängen eller tigga vid bordet och det klagades en hel del på min gyllengula päls när den samlades i små gnistrande högar på golvet liksom på den naturliga ansamlingen av ekologisk peeling som sand och grus i tevesoffan. När Bolly kom för ett par år sedan blev visst alla tidigare no-nos tillåtna över en natt: leriga tassar på vita lakan, bäddmadrasser på trekvart efter vilda lekar och vita vassa pälshår som permanent äter sig in i vilka material som helst. Faktum är att Rom-rom blev så tolerant när Polly kom att man faktiskt önskat att några av hennes regler när det gäller ordning och uppförande inomhus hade bibehållits. Eftersom allas lika värde är ett starkt ideal för Rom-rom och toleransen därmed omfattar alla Bollys artfränder så råder nu total anarki. Till saken hör att Bolly är så pass ouppfostrad inomhus att inte bara jag utan också Styggo-Snyggo och Joker måste säga ifrån mellan varven åt henne. Fastän Gula hundarna är rörande överens om att anarki med Bolly i bräschen inte är något bra styrelseskick så tycks Rom-rom leva i villfarelsen att “alla älskar Bolly” och att “det finns ingen hund i hela världen som är snällare och mer lekfull än Bolly”. Rom-rom hävdar till exempel att jag står bakom kompostgallret i vardagsrummet för att “Bolly inte ska få stryk av vrånga gammelfarfar” medans sanningen är den att jag fullkomligen älskar att vara skyddad av kompostgallret eftersom kompostgallret gör att jag slipper bli utsatt för Bollys integritetskränkande och boxande dampattacker.
Jag har alltså fortfarande en del jobb att göra med Rom-rom innan hon blir den ultimata personliga assistenten. Jag måste gillra en fälla åt Bolly så Rom-rom inser att Bolly är en skurk som fått alldeles för fria tyglar. Kanske skulle man ta och lura över grannens katt och låta Bolly knipa den mitt framför Rom-roms ögon… men förmodligen skulle Rom-rom inte tro sina ögon och boka tid hos en ögonspecialist i sitt rättfärdigande av Bollys beteende.
Jag vill avsluta med ett säkert vårtecken från Borlänge:
Leave a Reply