Livet kan vara hårt för en gulo gubbo. Idag syftar jag inte på mig själv eller på Lilla Benet. Vi lider i och för sig av kroniska hungersmärtor men vi lever inte direkt på gränsen mellan liv och död även om vi jobbar hårt på att få morso att tro det. Nej, den gulo gubbo jag snackar om idag är Mr Thaiknight. Lilla Benet har ju bott här sen typ förra julen eftersom hans morsa fick för sig att dra till Thailand och spana på fula fiskar, såväl under ytan som trebenta på land. När hon åkte fick hon i hemligt uppdrag av mig att söka efter en gul broder som kunde tänka sig att starta upp Gula hundarnas armé på Khao Lak – vi tänker stort och framåt i Kalland nämligen. För ett par veckor sedan mejlade hon mig och sa att hon hittat den perfekta rekryten – Mr Thaiknight. Han var gul, hungrig, expert på stjärtnypning, hade ensamrätt som vaktdågg på en bar och hade förlorat sitt vänstra öga precis som jag. Jag och Lilla Benet mös duktigt när vi läste Mr Thaiknights CV kan jag säga – vi blev typ till och med lite avundsjuka på honom eftersom våra gamla rumänska förfrysningsskador börjar göra sig påminda den här tiden på året. Jag menar vem skulle inte vilja leva som fri vaktis utanför en bar i ett varmt land liksom?
När vi som bäst var igång och smidde åtgärdsplaner angående de mopeder vi hatar mest, snackade seafood kontra älgskalle och vilken turiststjärt som har bäst konsistens för våra hörntänder, så kom beskedet igår: “Mr Thaiknight is dead”. Faan i helvete jävla skitarsleröv säger jag. Mr Thaiknight hade blivit påkörd och gått en omedelbar död till mötes. Det är faan en hårfin balansgång att vara het på motorer och enögd – trust me, been there done that. Jag var jagad av Dacior i fyra år innan jag kom hit. Idag ska vi i alla fall vörda minnet av Mr Thaiknight och alla andra dåggar som föds fastän ingen vill att vi ska finnas. Vi ska ha en distansceremoni som avslutas med pölsätning och sedan släppa surfisar i kaminvärmen så att morso verkligen blir påmind om hur viktiga vi är.
Appropå att vara viktig. Förra helgen var jag och Lilla Benet med morso till prästgården och jobbade vidare med köket. Lilla Benet smög iväg och lade sig i en säng som vanligt medans jag fick göra allt jobb. Det är rätt så krävande att hålla rätt på både kattluckan och spökena samtidigt ska jag säga – jag hade behövt Lilla Benets assistans. Helt plötsligt stod dessutom gubben Blixten i köket och ville ha kaffe. Jag var osäker på om han var en vålnad eller inte så jag tog ett adrenalinskutt över golvet och nöp till honom i stjärten för att kolla läget. Han skrek “AAJ” och gned sig på skinkan så han var visst på riktigt ändå. Han fick fyra röda märken att sitta på och en kopp besk Skånerost medan jag fick ett märgben i Dinomobilen – bra deal anser jag!
Nu är det knappt två veckor kvar tills Joker kommer. Jag och Cobran slipar på våra svagheter i chase-and-swing-neck-wrestlingen typ dagligen, eller nja, i alla fall när marken är nymodigt snövadderad. Känns nödvändigt att testa movsen när det kommer en Transsylvansk dågg med avskurna öron hit som väger lika mycket som jag och Cobran tillsammans och förmodligen också har dubbelt så stora tänder som vi har. Om vi håller ihop så klarar vi det – jag är bäst på att mangla och kränga omkull mina motståndare och Cobran är bäst på att vara överallt och sedan sträcka ut när hon tycker att hon rullat för många gånger i snön. Rommis tryck på play:
Innan jag sätter punkt för idag så måste jag bara dela med mig av mitt skalletugg på fritte. Det bästa som finns efter ett fyspass med Cobran är nämligen att få relaxa en stund för mig själv och verkligen hänge mig åt att odla dingon i mig. Ni som är känsliga och föredrar fabrikspackat smask behöver inte titta. Rommis tryck på play:
Barmark och sol idag = bra chans att hitta bär och kadaver i skogen. Jäss!
Leave a Reply