För att överleva måste man ibland se saker från den ljusa sidan oavsett om de är självlysande eller till synes totalt icke lysande. Fyra köttbullar kan liksom verka snålt när man vet att morso håller ett helt kilo för sig själv i kylen, men å andra sidan så hade två torra frolicar mättat ganska bra när jag var som hungrigast utanför kärnkraftverket i Cernavoda. Jag ska ge er några exempel på relativa lysgrejer från real life Kalland.
Förra veckan var moster Kulan å Peppo-Bacon här med sina ungar och sina tre extremdryga svennedåggar som typ bara har en hundradel av min dåggs-vocabulary. Fatta att de anser sig ha tagit över fritte. De har bland annat bitit sönder mitt sköna sovtäcke på utsiktskojan, face caca mycket stinko på gruset och skavt på mina skånkar. Jag brukar normalt aldrig pinka på fritte men förra veckan varje morgon innan fulsnudorna kommit på plats efter frukost så smet jag och Lilla Benet frustande dit för att pinka mörkt och ondsint morgonurin på allt som gick att pinka på. Meddelandet löd: “ni fula kusiner borde deporteras till Bucuresti och lära er veta hur, ni är skolboksexempel på hur oförskämda och otacksamma dåggar uppför sig”. Under lördagen kulminerade veckans terror när vi hörde ljudet av Uschumobilen som svängde upp på gården. Det visade sig dock ganska snabbt att Uschu skulle bli en tillgång under helgen och inte en belastning (som han brukar vara). Uschu som inte är direkt stendum gjorde nämligen en snabb situationsanalys, konstaterade krasst att “din fiendes fiende är din vän” och tog omedelbart parti för Gula hundarnas armé i striden mot svennedåggarna. Uschu må vara gammal, ful, sträng, stygg och mossig – men jag är hellre kompis med Uschu än svennarna sju dagar i veckan. Det är ju helt värdolöso att köra morrhårsvibration och örsnibbsflex när svennarna ändå inte begriper. Nej, full ragg, morgonurin, utspänt garnityr och growl – det går fett på när man ska demonstrera för fula kusinerna! Ingen, inte minst morso, hade trott att den dagen skulle komma då jag och Uschu skulle samsas om resurserna på mitt revir. Men finslipad kommunikation föregår det faktum att vi båda är pensionerade vildhundskungar. Lysande!
En sen kväll när vi var ute och gick i mörkret så trodde morso att hon kommit över ett stort stöldgodsparti med gamla Ericsson-telefoner. Det var bara det att hon såg inga telefoner, bara lysdioder. Hon skickade fram mig först för att undersöka området och när jag och Cobran gett klartecken så vågade hon sig fram för att spana läget själv. Det var en massa larver som låg i gräset och visade sina glödande rövar. Helt klart lysande men ändå inte liksom. Vi tog med en larv in för fotografering:
Nja, sen händer väl mest det gamla vanliga i Kalland. Det regnar, det plockas gula svampar och morso båndar med svennedåggar vars enda berättigande i min blogg består i att de ska släpa hem nya skallar åt mig i höst. Speciellt lysande är alltså inte just de prylarna men de kan ju förhoppningsvis få en del lysande konsekvenser för den som orkar vänta.
Leave a Reply