Senast jag tyckte det var bra att ha en gäst hemma var när Rommis var här i februari utan sitt fula kötthuvade Bolly-skräp. Det var rätt så bra när Gorillan kom hit förr i tiden också innan han bildade par med Uschu, han hade alltid med sig smörgåstårta som han var frikostig med. Men nu typ liksom verkar morso inte ha en enda släkting eller bekant som inte har minst en ful rumänsk dåggelito eller en fläskläppad svennedågg. Samtliga i bekantskapskretsen insisterar också på att släpa med sig sina ovälkomna husdjur hem till mig. Suck asså!
Så dök helgens gäster upp i fredags, Kusse-AC och Allis. Som ett mirakel gled de upp på gården i en tyst miljöraket och klev ut med stora påsar fyllda med chips, bakelser och godis från huvudstaden. Jag vrålade och frustade varnande bakom dörren för att försäkra eventuella andra husdjur som kunde ha gömt sig i baksätet om att de i så fall borde stanna kvar där. Men det kom inga husdjur. Inte ett enda. Inte ens en äcklig katt! Det var bara jag, brudarna, deras klihänder och påsar med smaskingar hela helgen. Så här skulle det vara jämt. Jag ska nog sätta ut en kontaktannons så vi kan få fler välkomna besök, kravspecifikationen ska vara “lågenergisk, spökrädd, generös, husdjursfri, puss- och grönsaksallergisk, gärna slaktare eller styckmästare sökes”.
Kusse-AC och Allis är löjligt mörkrädda och gillar inte alls friluftsliv – speciellt inte när det aprilsnöar i Kalland. Såna gäster borde lätt kvoteras hit på bekostnad av hundägare rustade med Goretexparkas, stövlar och en drös med oförskämda dryga dåggar. Att ha Kusse-AC och Allis här en hel helg har liksom varit som att kombinera den bästa av alla Dino-världar; grönsaksfritt, långpromenadsfritt, frekventa uppdrag inom disk och 100% garanti på att det finns en ledig hand som kan klia gräddmagen när som helst. Spökrädda gäster innebär per definition att jag har legitima skäl att få stanna hemma oavsett väderlek och ta hand om och vakta gästerna eftersom Cobran bara måste sträcka ut sin kompakta räkkropp dagligen för att hålla humöret uppe. Ensam hemma med lördagsgodis och generösa gäster stavas j-a-c-k-p-o-t, det morsos allsmäktiga öga inte ser det lider hon heller inte av. Så ärä, jag vill ha mer fett och socker!
Det finns egentligen bara ett problem om vi skulle adoptera typ Allis. Det är att hon har nån jävla deal med sina svart-tungade päron om att hon får betalt varje gång någon av dem svär. Om hon skulle kräva samma av oss Gulon i Kalland så misstänker jag att jag skulle bli skit-mager som ett cykelställ typ hur fort som helst. Varje svordom = förlorade monetas, inga monetas = inget krubb. Grejen är ju liksom att det är aseffektivt att dra till med en svordom då och då typ – “ro hit med smaskingar subito! Va fan jag är hungro, det är för lite!” så kommer det alltid en extra snutt av nåt från bordet. Hrm… jag måste göra en snålhetskalkyl på krubbet versus vokabulären tror jag.
Leave a Reply