Igår var stora styckardagen – en av de bästa dagarna i mitt liv. Jag och Lilla Benet började med att kontrollera om älghuvudet hade rymt från hundgården medan Styggo-Snyggo och morso var ute i skogen och övade cardioträning. Brudarna tycker att det är helt värdelöst att ha med sig gula gubbs ut i bushen för vi bara maskar och smiter hem så fort vi får chansen. Vad är poängen liksom med att ränna runt i skogen när man har en egen gård där allt som man vill ha finns.
Det är inte så mycket smasko kvar nu på mitt ex. Ja, asså innan Lilla Benet blev min flickvän så hade jag en mycket kärleksfull och speciell relation till kadaverskallen. Lilla Benet är nästan lika bra fast på ett annat sätt.Styggo-Snyggo blev som vanligt överhettad i skogen av allt sånt superdrygt och energikrävande som intresserar henne och nu när all snö är borta får hon svalka huvudet på elefantvis. Det ångar av Cobran när hon plöjer med tapirsnoken i diverse blöthål. En del grabbar gillar sånt, jag och Lilla Benet gillar varandra.
Efter käkmuskulaturträningen gick vi in och åt lunch allihop, jag börjar bli dödligt trött på att ta rätt på disken från morsans lins- och böngrytor kan jag säga. Det är inte gott alls och man blir så jävla bluddrig i magen. Efter disken deklarerade morso att det var dags att åka till norra viken av vår sjö med Ultimata mannen för att stycka min kossa, det var på tiden tänkte jag och tog mig en tupplur, det är alldeles för mycket vegotjafs i Gula hundarnas högkvarter nuförtiden. Morsan har nån idé om att hon bara kan äta kött som hon kan hantera själv, fattar inte varför vi inte kan äta kött som jag kan hantera själv i stället. Vi skulle inte behöva gå med kroniska hungersmärtor då. Jag kan sno en höna hos grannen, jag kan klippa ett lamm på andra sidan vägen, jag kan plumsa bäver – mitt köttsug har typ inga begränsningar. Gör absolut inget om det har legat och mörat till sig med flugäggsströssel heller, Lilla Benet och Cobran håller med.
Det är ingen idé att göra mer än man måste. När morso drog iväg till slaktboa så rätade jag ut mig på köksgolvet och drömde om en reunion för oss Gula hundar. En kvarts ko måste ju räcka till både Smör-Sonja och Vigo-Ryssgubben också om de skulle komma förbi och backa upp mig när Uschu dyker upp.
När morso kom till gården där min ko fanns så trodde hon nästan att hon kommit till Rumänien. Det fanns både skällande hundar, rävar som hängde upp och ned, en radio som spelade ute på gården för att skrämma bort vargen, gamla trakorlik och skräckpippisar.
När morso såg det här radarparet blev hon rädd. Hon tyckte att de var gruvligt lika två gula hundar som bor i östra änden av sjön. Hon nämner inga namn men det fanns en tredje udda fågel också som förmodligen var en förklädd skräck-pippi.Vart hon än gick så kom zombiefåglarna vaggandes mot henne. Hon fick lätt panik och halkade nästan omkull i leran i sina försök att ta ut säkerhetsavståndet.Medans farbror styckmästare sågade till mina köttben så passade morsan på att hänga med fåren.Fåren hade fått lamm. Jag tycker att både får och lamm är smaskiga grejer. Jag hade hoppats att morso skulle ta med sig ett påsklamm hem utöver kossan men hon tänkte bara på alla ullprylar man kan tova till av deras päls. Jag är i större behov av ett offerlamm än ytterligare en fingerdocka kan jag säga.Fåren hade en egen dågg som såg till att de inte gick raka spåret in i Farbror Gråbens käftar. Om jag hade jobbat där i stället för att vara säkerhetsansvarig i östra viken så hade jag sagt åt lammen att krypa in i Pappa Gulos käftar.Den som kan vakta får för Farbror Gråben måste hålla nästan Styggo-Snyggos kaliber och en sån vän är bra att ha när man måste passera zombiepippisarnas revir. Det grämer mig att jag inte fick vara med och ta hand om morso men det var väl tur att hennes nya kompis klarade av att hålla skräckpippisarna på behörigt avstånd. Tror att den där dåggen har transsylvansk härstamning faktiskt. Return-of-the-living-dead-pippisar är inte att leka med asså.Väl hemma skulle det finstyckas och det tog inte många minuter innan vissa ballade ur och blev förvisade till hundgården med sin köttbensklump. Vi skulle behöva ett vattedike även inomhus så vi kunde svalka av Cobran när hon börjar ryka. Det är ganska många som är hemligt förälskade i Cobran men bara ett äkta Gulo klarar av att leva med henne i längden. Så då vet du Teddy eller Freddy eller vad det nu var du hette att det är bara fortsätta drömma rosa drömmar. Du skulle aldrig palla Cobran IRL. När det äntligen blev lugn och ro inne så la vi oss stjärt mot stjärt på första parkett för puts och paketering.
Det finns film också på typ världens bästa aktivitet, Rom-Rom tryck på play:
Nästa vecka så kommer Putte-Pip och Grävlingsmustaschen hit för att hämta Lilla Benet. Det är trist. Nu när han äntligen har lärt sig jucka på Uschu, öppna dörrar och ta lyra på smaskingar lika snabbt som jag. Uschu ska förresten komma hit och äta långfredagsmiddag så då har vi en chans att skrämma iväg honom för gott innan Lilla Benet pyser. Om Smör-Sonja och Ryssgubben från cell västkusten skulle ställa upp också så kan jag tänka mig att dela med mig av mina benfria köttisar som hänger på tork på snöre utanpå vedboa…
Leave a Reply