Äntligen

Det var fanimej på tiden att morso tog mig på allvar och gjorde en kraftansträngning. Hon blev rädd när jag sa att jag tänkte flytta och lyfte genast luren till Bobo, beställde en kalv och hämtade några sura skånkar åt mig och Styggo-Snyggo. Bara tanken på en vargavinter i Kalland utan Don Dino liksom – sånt får morso att shejka i bootsen big tajm asså.

Det är just det här som är vitsen med livet typ. Vända stjärto mot elden och tugga sur skånk.

Jammi-jammi, knispo-knaspo, håll er väck alla fula styggon för skånko är bara min och fett smasko.

Cobran tog i för kung och fosterland i sina försök att knäcka knäskålen samtidigt som hon frustade och morrade.

Hon jonglerade med skånken och var så upphetsad att jag var tvungen att backa undan för att få vara ifred och smaska ostörd.

Till sist fick jag nog av Cobrans närmanden och vibrerade till med mina vita krulliga morrhår för att bli av med Styggo. Jag är helt säker på att hon kastade avsiktligt med sin skånk för att komma så pass nära att hon kunde utmana och sno min skånk också. Jag känner nämligen min lilla drake efter tre år tillsammans.

Cobran kapitulerade och släpade iväg med sin klump till Gröno. Där stod istället morsan och vibrerade med äppelkinderna för att slippa få köttig kadaverlukt på möblerna. Sur som en citron fick Cobran finna sig i att knaspa vidare på golvet.

Så skönt för mig att bli av med tapirnäsan, bara få koppla av och stå på händer och tugga upp och ner.

Åååååh vad torra hundkulor suger i jämförelse… jag ska helt klart försöka börja matvägra så att de bättre grejerna kommer mer frekvent.

När livet precis är lite för bra för att vara sant så vet man att det snart kommer vidriga besked. Ingenting kan ju vara perfekt speciellt länge, det gäller att fånga alla de underbara kadaverstinkande ögonblicken som livet erbjuder för de tar snart slut. I morse fick jag ett besked som gjorde mig illa till mods. Morsos kompis Los Gorillos har bestämt sig för att adoptera Ursu, morsos själsfrände No 2, vilket innebär att Ursu med all sannolikhet kommer att spendera en hel del tid här hos mig i Kalland. Jag som tyckte det var illa nog att behöva se hans fula snuda på min kylskåpsdörr varje dag och behöva bo med en töntig grinkärring till morsa så fort hon varit i Rumänien och dregglat på Ursu.

Hundarna på bilden har ingenting med hundarna i verkligheten att göra.

Livet under fyra år utanför kärnkraftverket i Cernavoda kostade mig en hel svans, ett helt öga och en tiondels öra. Ursu som levt i sju år utanför stadshuset i Medgidia har tappat 75% av svansen och 50% av ena örat men han har fortfarande två ögon. Vi är lika gamla, Ursu är lite större än jag men jag är snabbare och smidigare, Ursu härstammar från Canis Lupus medan jag härstammar från Canis Dingo. Om jag fick välja så skulle jag hellre ha Max som permanent inneboende än ha Ursu som gäst några dagar om året.

Hua! Du morso – jag tänker nog flytta i alla fall, det ska du ha klart för dig…


Posted

in

by

Tags:

Comments

3 responses to “Äntligen”

  1. Nolan Avatar

    Ja du Dino jag fattar ju att du anar en rival i Ursut. Få se hur morsso kan hantera det. Men hon ser nog till att du blir att gilla läget. Heja Dino!

  2. arteu Avatar
    arteu

    better and better. I’m enjoying myself

  3. arteu Avatar
    arteu

    forgot. great wood stove and wood floors. warmth radiates

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *