Det var fanimej på tiden att morso tog mig på allvar och gjorde en kraftansträngning. Hon blev rädd när jag sa att jag tänkte flytta och lyfte genast luren till Bobo, beställde en kalv och hämtade några sura skånkar åt mig och Styggo-Snyggo. Bara tanken på en vargavinter i Kalland utan Don Dino liksom – sånt får morso att shejka i bootsen big tajm asså.
När livet precis är lite för bra för att vara sant så vet man att det snart kommer vidriga besked. Ingenting kan ju vara perfekt speciellt länge, det gäller att fånga alla de underbara kadaverstinkande ögonblicken som livet erbjuder för de tar snart slut. I morse fick jag ett besked som gjorde mig illa till mods. Morsos kompis Los Gorillos har bestämt sig för att adoptera Ursu, morsos själsfrände No 2, vilket innebär att Ursu med all sannolikhet kommer att spendera en hel del tid här hos mig i Kalland. Jag som tyckte det var illa nog att behöva se hans fula snuda på min kylskåpsdörr varje dag och behöva bo med en töntig grinkärring till morsa så fort hon varit i Rumänien och dregglat på Ursu.
Livet under fyra år utanför kärnkraftverket i Cernavoda kostade mig en hel svans, ett helt öga och en tiondels öra. Ursu som levt i sju år utanför stadshuset i Medgidia har tappat 75% av svansen och 50% av ena örat men han har fortfarande två ögon. Vi är lika gamla, Ursu är lite större än jag men jag är snabbare och smidigare, Ursu härstammar från Canis Lupus medan jag härstammar från Canis Dingo. Om jag fick välja så skulle jag hellre ha Max som permanent inneboende än ha Ursu som gäst några dagar om året.
Hua! Du morso – jag tänker nog flytta i alla fall, det ska du ha klart för dig…
Leave a Reply