Post

Häromdagen när vi gick till brevlådan kunde morsan inte fatta varför jag och Cobran gick på bakbenen hela vägen hem, gläfsandes och slemmandes. När hon la bunten med post på bordet så stod det “Dino Anderzén” på ett kuvert så hon gav det till mig. Jag bar genast in det i sängen för att slita upp det tätt följd av Styggo-Snyggo som hoppade jämfota bredvid och ville vara med. Tji fick hon! (Rommis tryck på play)

Det fanns ett kort också – med PUDLAR på! Om pudlar kommer med doften av stinko-krypto-smasko så är de välkomna till Dinos casa – helt klart asså. De kan vara rosa också, det gör ingenting. Det stod på pudelkortet att Cobran skulle ha en liten bit av den torkade inälvan – så okej då, hon fick väl det (Rommis tryck på play):

Det var från Don Max’s släkt – han som bodde här några dagar i våras. Den stora gamla svarta gubben med en vårta på benet som inte fick komma in i sovrummet om ni minns honom. Max själv vet nog inte om att det finns brudar i hans gäng som skickar presenter till mig och det är jag glad för.

Nu är morsan på väg till Rumänien och jag har entrat Rommis pläjs och redan hunnit ersätta moster Pollys odör med kunglig doft. Hoppas vi träffar Kräjsy-Daisy på lunchrundan så jag får tillfälle att demonstrera vem som äger gatan.