Snacka om att det är kronisk teknik-fejl att bo i Ulvland asså. Efter en månads processande har Fejlbop bestämt att vi inte ska kunna surfa och prata i telefon längre. Det är nämligen inte fel på Felias mast (längre). Tidigare när vi kunde surfa och snacka så var det fel på Felias mast, felet var att den fungerade bättre än den skulle. Nu när nätet är nere över hela byn så är allt återställt igen, rätt och riktigt enligt Fejlbop ivrigt påhejad av Felia. Det hör man ju bara på namnen “Fejlbop” och “Felia” att de inte är nåt att räkna med, noll koll och fett ovärt säger jag. Nej, fanns det en operatör som hette “Gulo-Fulo’s 3g service” så skulle vi ta den direkt – allt annat är skit och super-fejl.
Vi prövar på indianlivet på riktigt så länge. Ja, i väntan på det vanliga livet alltså som bygger på att man kan vara uppkopplad. Jag och Cobran och morsan börjar bli fett tajta som flock liksom när det inte finns någon annan för morsan att snacka med – vare sig på Skype, telefonen eller mejlen (förutom en gång om dagen då hon drar iväg i Dinomobilen med datorn i knäet och parkerar under masten tills batteriet dör.) Indianlivet bjuder på följande; meta och grilla aborre, plocka blåbär, plocka kantisar, jaga tjädrar som bara flyger ifrån oss, gå omvägar runt gamla paddor som krälar, chilla på stenen och glo på kräftmånen, spåra rävar, kolla morsan när hon kastar in ved… och uppfostra moster Bolly-Box. Nja, i alla fall får Cobran uppfostra Bolly-Box – Rommis förbjuder mig att ens titta på henne. Men det är ok, Cobran gör ett bra grovjobb och jag kan finputsa på moster sen när Rommis inte vet om det. Jag tycker att hon har onödigt stora öron den där Bolly.
Det nya jobbet som blåbärsplockare får Cobran inte hänga med på – det är exklusivt för mig och morso. Cobran är nämligen rastlös i skogen och när hon är lös så spontan-sticker hon på spår hela tiden, är hon kopplad så står hon på bakbenen och ylar oavbrutet. Cobran är dessutom tjallo mot mig och säger att jag är töntig och försöker lura med mig på strapatser hela tiden. Men jag skiter i brudar, jag skuttar elegant från tuva till tuva bland hjortron och blåbär och äter tills jag blir mätt och mina ben ser batikfärgade ut i violett. Sen kackar jag svarta huggormar efter vägkanterna med bärskal i så att folk ska fatta att Canis Dingo ingår i Ulvlands naturliga fauna. Jag har tagit till mig förmaningen om att jag inte får äta ur hinken nu också, lite snålt tycker jag eftersom morsan trots allt har bärplockare medan jag får slita som en get och riva i riset på solo kvist. Kanske Cobran har rätt när hon säger att jag är en uber-mes, min press skulle kunna formuleras ungefär så här om man ville: “lojal, anspråkslös och tystlåten, kastrerad är jag också, min favoritsysselsättning är att diska, jag gillar att plocka bär och har violetta batik-ben.” Det är inte lätt att vara kung i Ulvland…
Leave a Reply