Asså för ett par dagar sedan fick jag och Cobran våra kontorsmöbler, fattar inte hur morso tänkte där. En SNORGRÖN bautapuff som luktar fett strange och en svart som är lite mindre vidrig. Vad var det för fel på den där sköna inlegade resårmadrassen som följde med från den tidigare lägenhetsinnehavaren som vi haft hittills? Jag gillade den, stjärtgropen i mitten på den madrassen var perfekt skålformad och lagom stor för mig att sova som en ostkrok i. När Cobran upptäckte de nya kontorsmöblerna så tog hon en tuggo-pinno, paxade den svarta puffen och svingade sig upp likt prinsessan på ärten. Själv låg jag som ett frågetecken på det stickiga hårda golvet och skavde på mina armbågar bredvid stinkande bauta-gröno som blev över åt mig… Den där Gröno är helt klart misstänkt. Vi gillar den inte. Så är det bara.
Häromdagen höll vi på att äta upp en kråkunge som inte kunde flyga. Den satt mitt i vägen och flyttade sig inte när vi kom. Kråkans mamma kraxade hotfullt men det struntade jag i eftersom jag har ätit kråka förr. Jag skulle lätt kunna äta både fallungar och kråkmorsor. Min morso däremot har andra erfarenheter av kråkmammor. Hon hade en granne som blev attackerad av en kråktant när han gick för nära kråkungen som inte kunde flyga. Det slutade med blodigt huvud och stelkrampsspruta för hans del och sedan skrev de en låt som hette Trucki-Tråka Blues om händelsen. Bäst som jag och Cobran var på väg att kasta oss över ungen så tryckte morsan på knappen på senilsnöret och vände om. Jag hade inte en chans på mitt självserverande extra skrovmål. Det är ju så sällan det händer nåt kul för mig i skogen och de få gånger som änderna slåss eller kråkorna frestas så är jag alltid kopplad och morsan trycker på knappen… jag hatar den där knappen. Nästa grej att se fram emot är inte förrän om fyra dagar när vi ska fira mitt femårsjubileum i Sverige. Jag önskar mig pannkaksbakelse med leverpastej och tonfisk och jag vill äta den på kontoret medan Cobran tittar på.
Leave a Reply