Förra helgen var total katastrof. Jag visste väl hela tiden att det var nåt på g eftersom det bakades rabarberpaj i stora lådan och det dammsögs i trappuppgången men att det skulle bli sånt totalt upplopp det hade jag inte kunnat föreställa mig. Rämmen blev Rämmänien på fullaste allvar. Invasionen var så omfattande att jag för några ögonblick trodde att jag befann mig vid kärnkraftverket i Cernavoda igen. Den ena fula stinkbomben dök upp efter den andra och morsan höll på med de absolut otäckaste dåggsen exakt hela tiden och jag typ gilldes inte. Jag fick vråla extra högt för att märkas över huvudtaget i myllret bland “unika” dåggs. Vaddå unika dåggs förresten – det finns typ tre miljoner till i hungro-landet förutom den miljonen som gästade på mitt revir. Tur för dom att det inte var kärnkraftverksområdet på riktigt för då jävlar hade jag skrämt iväg dem big tajm och de hade fått vara glada om de haft öronen och svansen i behåll. Hela högen. Jag ska ha min jordkula, mitt krubb och min donna för mig själv.
De var visst på andra sidan sjön först och vräkte i sig brieost och andra kulinariska höjdare medan jag och Cobran fick hänga på hemmaplan med en torr tuggo-smacko som försvann blixtsnabbt.
Sen fortsatte fjanterierna på löpande band. Den ena värre än den andra men dessa två var nog värst av alla. Jag kallar dem Helan och Halvan. Helan är morsans favvo efter mig. Jag fattar inte varför han är det för han har inte alls så små nätta fina tassar som jag, eller ens hälften så gyllene päls, för att inte tala om att han saknar smal snuda och stående öron. Dessutom har han vårtor på typ hela kroppen och blänger fult tycker jag. Nej, Helan is no friend of mine, aj pråmiss. Så till den lilla – han muckade typ värre än jag med alla hela tiden. Typisk retsticka. Asså när jag bryter så menar jag i alla fall allvar – what you see is what you get liksom – men den där Halvan, han hade bara stor käft. Jag sa åt honom att komma upp till hundgården på en rond men han dök aldrig upp.
Helgens bästa var två saker. Först var det bara bäst att alla folks var vegetarianer och att det inte fanns nån vegetarisk mat. Alla fick en full-size pizza men ingen åt mer än en kvarts slice. När dåggsen hade dragit så släppte morsan lös mig och jag kunde fritt botanisera bland pizzakartongerna ute på gården medans några av brudarna plockade in diverse prylar. Det var först när morsan rundade hörnet på kåken och såg att jag stod med en tass i varje pizzakartong som festen tog slut för min del. Den var kort, intensiv och mycket mättande. Dessutom fick jag äta pizza till frukost och middag dagen därpå också. Den andra saken som bara var bäst var Ping-Britt. Ping-Britt hade nämligen köpt med sig två stora smaskopåsar med kulört kadaverstink till mig och Cobran från stora staden. Sånt finns inte här, vare sig jag eller morsan har sett något liknande förut och det luktade ljuvligt. Ping-Britt får komma hit och bo hur mycket hon vill så kan vi ha pinata i hundgården med hennes innovativa färggranna karameller.
Nu är det skönt att allt har återgått till den normala lunken igen. Morsan spacklar, snickrar och målar och jag och Cobran kan ha exklusiva brottningsmatcher i fullt förtroende. Häromdagen delade vi till och med koja när det kom ett duggregn, det var det ingen som trodde för ett par år sedan. Riktigt så nära snygga brudar vill jag bara vara i nödfall. Men jag kan säga att morsan hade lust att sätta en “bortskänkes”-lapp på mig efter lördagens uppvisning. Som tur är får hon dåligt samvete snabbt, ångrar sig och ger mig extra mys och smasko.
Jag snodde en bild av Evvo och Jugglo förresten eftersom morsan naturligtvis inte tog ett enda kort på mig.
Leave a Reply