Ja, asså ibland överraskar jag morsan fett. Sen Max åkte hem till sig har jag blivit en riktig tönthund på nåt sätt. Jag fattar inte riktigt själv vad som har hänt för jag är inte riktigt mitt rätta jag längre, jag är typ inne i en riktigt äkta töntig brudsvacka. Jag menar, i normala fall så skulle jag aldrig tillåta att Cobran stökade runt inomhus, jag brukar alltid skälla ut henne när energinivån blir för hög tills hon hoppar upp i sängen som är en frizon för drakar. Men nu asså, ja ni ser ju själva på bilderna… jag hoppas att det bara är ett vårvirus som snart går över. Hur ska de Gula hundarna annars kunna respektera och följa mig om jag är en gul mespropp som ligger på golvet och kärleksbrottas med en tapirnäst småulv? Ja, den kan man klura på. Bara en sån sak som att jag kan skriva ut det annars notoriskt censurerade ordet som börjar på k- och slutar på -ärlek är ett symptom på nån typ av förrvirring. Det liksom kryper i mig och snurrar som en tombola framför ögonen när jag inser vad det har blivit av mig.
Här värmer vi upp inför fyspasset som vi ska ha i skogen, bara klicka på pläj:
I skogen försvann Styggo-Snyggo några minuter och när hon kom tillbaka hade hon med sig ett horn efter nån ful stor älg som stångats mot ett träd. Ingen fick gå nära, morsan bara skrattade och Cobran fick bära med sig hornet i munnen alla fem kilometrarna som vi hade hem. Hon gick längst ut på flexilinan hela tiden för att ingen skulle ta bytet ifrån henne och ibland var hon tvungen att stanna och vila käften. Morsan erbjöd sig som bärhjälp men det var inte aktuellt sa Cobran.
Medan Cobran fick hållas i köket med sin trofé så gjorde jag och morsan lite nytta, hon korrekturläste på sitt bästa skrivbord och jag fick vara i centrum.
Men tror ni att äggmackan var till mig? Närå, själv får jag fortsätta att arbeta hårt för brödfödan… tryck på pläj och se själva. Beach 2011 känns mer avlägset för varje dag som går…
Leave a Reply