Idag lättade äntligen regnet och dimman så morso kunde ta med kammo för att fota mig på promenaden. Trodde jag i alla fall, men så var det naturligtvis inte. Hon skulle självklart fota alla andra utom mig typ. Idag har jag hört ungefär hundra gånger “Dino snälla kliv ur bilden, vi har redan hur många bilder som helst på dig ju”. Så kastar hon en fjärdedels frolic så långt hon kan för att jag ska försvinna några sekunder, hungrig som man är så har man inget val annat än att dra, och jag kan säga att det finns bara en vinnare i den affären och det är inte jag. Springa benen av sig för en kvarts stink-krok…
Vem är längst bort här till exempel och syns sämst. Jo jag. Vi stannade och tittade på några fula stora skränande pippisar som låg på sjön där isen var öppen. Vem har störst stjärt och upptar mest bild? Inte jag i alla fall… Hallå hallå – autofocus här är jag, skit i Max och Cobran. Haha, Cobran försvann, hon ligger och rullar sig 30 meter bort. Nu är det bara en snuda kvar att konkurrera med och han vill inte vara alltför nära kungen så det är lugnt. Under hemvägen var jag både trött och lite sur, blöt om tassarna och hungrig. Jag fattar inte hur jag har lyckats vänja mig vid att ha Max här. Sängen kommer han i alla fall aldrig att få sova i. Eftersom jag lyckades sabba alla bilder på Max så gick morsan och han ut själva för fotografering efter promenaden. Max är bra sugen att dra ut på isen hela tiden, fattar inte vad han ska ut där och göra – finns ingenting där som jag vill ha, bara en massa vatten och hål som man kan trilla ner i och då måste man ju bada. Men han kanske drömmer om stinkande gäddor eller nåt. Det är den enda fördelen jag kan se med sjön i alla fall. Det är tur att Max åker hem imorgon för jag tycker att det börjar bli väl smetigt med alla sliskiga porträtt som ska tas hela tiden som jag inte är med på. Min morsa har bara två händer och de räcker inte till att klia tre hundar samtidigt, hon är kass på matematik. Max vart så trött efter min ordinarie eftermiddagspromenad, ja just det ve och fasa MIN ordinarie eftermiddagspromenad, att man nästan kunde se den smaskiga maten som ligger i hans mage när han gäspade. Appropå å va trött å sånt, för en gångs skull kände sig Cobran nöjd när vi kom hem och la beslag på den skönaste solfläcken i sängen. Och då upptäckte jag till min förskräckelse att min stygga snygga lillsyrra har hur mycket hår som helst mellan tårna! Jag ska aldrig titta på henne underifrån igen. Shit asså, Kalle-Ankafötter med ullsockar, inte konstigt att hon kan springa ute när det är tjugo minusgrader.
I alla fall så har det inneburit några fördelar med att ha Max här. Morso har blivit inspirerad av allt smasko-gottis som Max hade med sig och sannolikheten är stor att våra torra kulor och de smaklösa hudrullarna kommer att bytas ut mot kadaver-jox som är värt att yla över. Så hoppas jag att morso äntligen fattat att jag är senior och att seniorer inte kan ha samma aktivitetsnivå som hon och Cobran. Såna som jag och Max ska ligga oftare och längre i stugvärmen.
Leave a Reply