Köldbiten

I måndags så kickade Dinomobilen igång på första försöket utan motorvärmare trots att den stått stilla i typ fyra veckor och såg ut som en igloo. Jag och Cobran hoppade in i och la oss på det ljuvliga plyschklädda sätet och det var bergis 35 grader varmt i bilen. Så himla skönt asså! Där låg jag och sussade lugnt i ett par timmar tills vi körde upp på gården till kallhålet i Värmland. När morsan släppte ut oss så drog jag en storpink på hennes gamla översnöade cykel som stod mot husväggen och skyndade mig sedan mot husdörren för att snabbt kunna springa in i värmen. Ja, värme – eller hur!? När vi kom in så var det minus tretton grader i hela lägenheten, fönstren var helt igenfrostade av snöstjärnor och köksgolvet kändes ungefär lika värmande som en glaciär i Antarktis. Jag hade lika gärna kunnat kapitulera direkt i en snödriva eller ännu hellre; flyttat in i jordkällaren där det åtminstone är fyra grader plus och finns lite konserver att kalasa på.

Morsan eldade som en idiot och fram emot kvällen så lyste kaminen röd och vi hade en relativt anständig inomhustemperatur på 30 grader. Det är nästan så pass anständig temp att det till och med är skönt att söka upp ett kallrashörn lite då och då för att sätta sin excellenta nyinförskaffade dingo-vinterpäls på prov.

Jag låg bra länge och balanserade på sängkanten för att komma så nära brasan som möjligt.
Jag låg bra länge och balanserade på sängkanten för att komma så nära brasan som möjligt.

Det är helt klart problematiskt för mig när det blir kallare än tio grader för jag har gamla förfrysningsskador i alla tassar från Rumänien som ilar ända in i benmärgen. Däremot har jag lärt mig att överdriva smärtan lite grann och springa på tre ben och pipa så att morsan kan kompensera mitt bortfall från långpromenaderna genom att lägga femminuters köttbullssök på gården ett par gånger om dagen i stället. Det gillar jag! Köttbullar i käften = fiil no päjn.

Har man fett med otur så leder köttbullsspåren längre och längre bort och till sist så är man lik förbannat ute i skogen...
Har man fett med otur så leder köttbullsspåren längre och längre bort och till sist så är man lik förbannat ute i skogen…

Min sköna savann bakom dass där jag brukar äta hjortron är utbytt mot en sibirisk stäpp.
Min sköna savann bakom dass där jag brukar äta hjortron är utbytt mot en sibirisk stäpp.

Där går jag likt dingon på Frostmofjället och letar köttbullsspån medan tassarna domnar bort.
Där går jag likt dingon på Frostmofjället och letar köttbullsspån medan tassarna domnar bort.

När det blir riktigt jävligt så sätter jag mig på min tilläggsisolerade gump och väntar på att morso ska locka på mig med större och bättre smaskovolantes.
När det blir riktigt jävligt så sätter jag mig på min tilläggsisolerade gump och väntar på att morso ska locka på mig med större och bättre smaskovolantes.

Cobran däremot, hon får en helt annan anpassning när det är kallgrader – ååååh skämta vilket pucko… För att kompensera kylan så har morsan kommit på att Cobran ska hålla högt tempo ute hela tiden varpå Cobran iförs sin fula orangea reflexväst, en sele och gummilina. Sen tar de sparken tills de är förbi alla trafikerade vägar innan Cobran fritt får spåra grävlingar och rävar. Cobran verkar tycka att det är typ världens roligaste grej att springa runt och skrämmas som en stygg varg i apelsinkostym i skogen och morsan är nöjd som får susa fram och slippa släpa på mig. Men den som är nöjdast, det är ändå jag som får stanna hemma!

Cobran är helt galen. Om man kan ha nitroglycerin i trampdynorna så lovar jag att hon har det.
Cobran är helt galen. Om man kan ha nitroglycerin i trampdynorna så lovar jag att hon har det.

Cobran guidar morsan i skogen och morsan föreställer sig att hon är en smidig indian som smyger fram med sin varghybrid. Morsan skulle inte ens kunna smyga sig på en snigel utan att bli upptäckt.
Cobran guidar morsan i skogen och morsan föreställer sig att hon är en smidig indian som smyger fram med sin varghybrid. Morsan skulle inte ens kunna smyga sig på en snigel utan att bli upptäckt.

Oj oj - här har det visst gått en räv för typ tre dagar sedan, kan det vara värt att bränna några extra kalorier på att följa det spåret när det finns smaskingar hos morsan? Klockrent JA! säger Cobran.
Oj oj – här har det visst gått en räv för typ tre dagar sedan, kan det vara värt att bränna några extra kalorier på att följa det spåret när det finns smaskingar hos morsan? Klockrent JA! säger Cobran.

Efter en stunds fixering vid det gamla rävspåret så börjar Cobran känna ett visst ansvar över hur vår klumpiga indianmorsa ska klara sig på egen hand så då kommer hon tillbaka. Det är en deal som jag och Cobran har - normalt så är det ju jag som tar hand om morso. Hon spottar naturligtvis ut köttbullen som hon får, finns det ingen älgklöv att slita i så kan det lika gärna vara det där med ätbara belöningar tycker Cobran.
Efter en stunds fixering vid det gamla rävspåret så börjar Cobran känna ett visst ansvar över hur vår klumpiga indianmorsa ska klara sig på egen hand så då kommer hon tillbaka. Det är en deal som jag och Cobran har – normalt så är det ju jag som tar hand om morso. Hon spottar naturligtvis ut köttbullen som hon får, finns det ingen älgklöv att slita i så kan det lika gärna vara det där med ätbara belöningar tycker Cobran.

Otroligt vad malplacerad jag ser ut vid slussen i Slädsjön! Nej, sängvärme är det enda som duger åt en kung.
Otroligt vad malplacerad jag ser ut vid slussen i Slädsjön! Nej, sängvärme är det enda som duger åt en kung.


Posted

in

by

Tags:

Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *