Köldbiten

I måndags så kickade Dinomobilen igång på första försöket utan motorvärmare trots att den stått stilla i typ fyra veckor och såg ut som en igloo. Jag och Cobran hoppade in i och la oss på det ljuvliga plyschklädda sätet och det var bergis 35 grader varmt i bilen. Så himla skönt asså! Där låg jag och sussade lugnt i ett par timmar tills vi körde upp på gården till kallhålet i Värmland. När morsan släppte ut oss så drog jag en storpink på hennes gamla översnöade cykel som stod mot husväggen och skyndade mig sedan mot husdörren för att snabbt kunna springa in i värmen. Ja, värme – eller hur!? När vi kom in så var det minus tretton grader i hela lägenheten, fönstren var helt igenfrostade av snöstjärnor och köksgolvet kändes ungefär lika värmande som en glaciär i Antarktis. Jag hade lika gärna kunnat kapitulera direkt i en snödriva eller ännu hellre; flyttat in i jordkällaren där det åtminstone är fyra grader plus och finns lite konserver att kalasa på.

Morsan eldade som en idiot och fram emot kvällen så lyste kaminen röd och vi hade en relativt anständig inomhustemperatur på 30 grader. Det är nästan så pass anständig temp att det till och med är skönt att söka upp ett kallrashörn lite då och då för att sätta sin excellenta nyinförskaffade dingo-vinterpäls på prov.

Det är helt klart problematiskt för mig när det blir kallare än tio grader för jag har gamla förfrysningsskador i alla tassar från Rumänien som ilar ända in i benmärgen. Däremot har jag lärt mig att överdriva smärtan lite grann och springa på tre ben och pipa så att morsan kan kompensera mitt bortfall från långpromenaderna genom att lägga femminuters köttbullssök på gården ett par gånger om dagen i stället. Det gillar jag! Köttbullar i käften = fiil no päjn.

Cobran däremot, hon får en helt annan anpassning när det är kallgrader – ååååh skämta vilket pucko… För att kompensera kylan så har morsan kommit på att Cobran ska hålla högt tempo ute hela tiden varpå Cobran iförs sin fula orangea reflexväst, en sele och gummilina. Sen tar de sparken tills de är förbi alla trafikerade vägar innan Cobran fritt får spåra grävlingar och rävar. Cobran verkar tycka att det är typ världens roligaste grej att springa runt och skrämmas som en stygg varg i apelsinkostym i skogen och morsan är nöjd som får susa fram och slippa släpa på mig. Men den som är nöjdast, det är ändå jag som får stanna hemma!