I morse ringde Chicken-Arja till oss och sa att morsan inte fick släppa ut oss på gården för att ta morgonstänket. Hennes gubbo hade sett två vargar ett par hundra meter från vårt hus kvällen innan och en enögd dingo lär tydligen vara en munsbit för en äkta värmlandsulv. På dom bara säger jag, med transsylvanska gener från Alfaulven Alf räds man icke en bumlingulv! Tror mest att det är Chicken-Arja som är lättskrämd om jag ska va helt ärlig, jag menar: vem är det som plockat kantareller och lingon åt henne i sommar när det osat huggorm och björn… Hrm… Ja just det – Don Dino! Okej förresten, jag har assisterat och varit gott sällskap åt morso men det spelar ingen roll för det är i alla fall mest min förtjänst att det kommer hem svamp och bär.
Förutom att det utfärdades klass-ett-varning på värmlandsulvar så hade det också mjällat ned ett fint lager snö på marken. Och hur ska man kunna vara kopplad då typ? Det är bara att fetglömma sånt. Dingogubben, jag alltså, slog på stora pukan i stället och bjöd upp Styggo-Snyggo-Cobran på lite chase-and-swing-neck-wrestling-training. Kan faan inte gå och bli ringrostig för man vet aldrig när resurserna behövs. Så här gick eftermiddagsronden:
Cobran drog raka spåret över den frostknastriga myren ner till sjön för att kolla om kusten var klar. Själv gick jag noggrant i morsans spår för att undvika att bli blöt om tassarna och för att uppmärksamt kolla om hon tappade nån smasking när hon plockade på och av linsskyddet på kammo. Oj oj oj tänker alla muppar… vilken söt och gullig hund den där Cobran är. Undrar om inte Don Dino bara är tjallo och taskig som kallar henne för Styggo-Snyggo… …men så är det inte, kolla förvandlingen själva bara, här börjar hon på att trixa och lura och spänna hela kroppen och rätt vad det är så blixtrar det till i ögonen på henne och hon är som förbytt. Hon kastar sig framåt likt en afrikansk vildhund med ett growl som skulle få vilken värmlandsulv som helst att diskret smyga åt motsatt håll. Sen siktar hon in sig på min strama fasta hals där hon gärna vill hålla sig fast och låta sig svingas av en erfaren mästare på neck-wrestling. Sen hörde vi hur det brakade till i skogen och släppte genast träningen, var det nu vi skulle få praktisera på allvar? Jävla skit – jag är inte alls lika alert längre… det var ingen ulv som brakade, Styggo-Snyggo drog en fint bara för att få till värsta mangelnypet över halva ansiktet på mig. Jag blev då tvungen att ta till mitt bästa trick – det har fungerat i alla tider på både folk och fä; det berömda stjärtnypet. Ett-noll till mig säger jag bara! Stjärtnypet har gjort mig vida känd i morsans bekantskapskrets och är alltid ett vinnande drag. Schack-matt.
När Cobran insåg att hon var besegrad fick hon hitta på annat fuffens för att förgylla promenaden. Hon hittade en hög med exkrementer efter Mr Moose och började med att rulla runt som en karusell på rygg. Till Cobrans stora förtret ville dock kacken inte fastna något vidare i pälsen eftersom det var minusgrader och när Cobran insåg även detta nederlag började hon frenetiskt att krafsa och gnaga i stället. Gissa vad Cobran har gömt i kinden för morsan. Mmm, just det, aj säj nå måår. Det är synd om mig nu för jag får kyssar för två hundar av morsan kan jag säga… det är nackdelen med att sätta god munhygien överst på listan Jag gav morsan en sympatisk men menande blick och förklarade att det här spårar ur som vanligt – jag vill gå hem nu. Att både brottas och titta på när Cobran leker med älgkulor det är mer än vad en kunglig dingo ska behöva stå ut med. Cobran blev svebiken och försökte gång på gång lura med mig på andra lattjo prylar men till sist greppade hon att det var sängen och varmkorven hemma på vedspisen som lockade mig mest så då började vi gå hemåt.
Imorgon är det tipspromenad runt sjön och jag tänker inte följa med. Jag ska ha vilodag, ligga under duntäcket och bara vräka mig i dubbelsängen hela eftermiddagen så att både den bajskindade och den äppelkindade bruden kan flåsa, hurta och svettas bäst de vill i sina fula reflexvästar.
Leave a Reply