Igår var ingen kul dag för mig, morsan tröttnade ur på mig när vi var i skogen och sen tvärdissade hon mig hela eftermiddagen och sa att hon ville va ifred. Det händer inte så ofta att jag får mina snudbuffningar ignorerade – i stort sett bara när jag försöker buffa av bredbandssticket på datorn när hon har den i knät – men det tar rätt hårt på mig att bli avvisad som är van vid att få positiv respons på varje liten tillgivenhetsyttring.
Vi var på väg ut på vår sedvanliga skogstur på eftermiddagen. Det var gråmulet och ruggigt och jag hade ingen lust alls att gå på lång promenad. Jag låtsades lukta på saker för att fördröja tempot på promenaden och satt mig på arslet mitt i grusvägen flera gånger och blängde surt på morsan som fick locka mig med smaskingar för att motivera mig att inte dra hemåt till stugvärmen igen. Ruggvädret innebar också ovanligt gynnsamma spårförhållanden i skogen, svag motvind och fuktig mark som bara ångade upp alla spår från Cobrans bytesdjur som är bofasta i skogen. Morsan hade bestämt sig för att Cobran inte skulle få vara lös förrän vi kom ut på hygget eftersom det förutom alla snaskiga spår också pågår älgjakt i skogen. Men jag som aldrig har jagat en älg i hela mitt liv fick såklart vara lös! Så kände jag den där ultimata frestelsen… frestelsen av en vargliknande bumlinghund på trettiofem pannor som nyss passerat stigen och följt ett viltspår ner mot sjön… adrenalinet började pumpa i ådrorna… det ska faan inte vara några inkräktande självutnämna ulvakungar i Don Dinos skog. Jag bakspårade aset ett par hundra meter, morsan ropade och viftade med en korvsnutt men det sket jag fullständigt i. Jag har ju inte slagits sedan jag blev attackerad av Kräjsy Daisy och kände ett sug efter att testa förmågan igen.
Så plötsligt försvann brudarna och det lät som om Cobran och morsan var så jävla långt borta – de hade typ sprungit allt de orkade ifrån mig, känslan av övergivenhet kom krypandes och jag var tvungen att bryta mina görningar för att söka upp brudarna igen. Ingen fajt den här gången alltså även om det var nära. Det är ju trots allt rätt så värdelöst att ha en stor skog för sig själv om brudarna inte är med typ, det är ju för deras skull som jag vaktar reviret. När jag kom tillbaka efter några minuter så fick jag en hel näve med smaskingar, jag var nöjd med mitt val och så traskade vi vidare till hygget i godan ro. Jag skötte mig perfekt hela tiden, var så uppmärksam på morsan att jag inte såg vart jag satte tassarna och råkade trampa ner mig i en hålighet så jag pep och sprang på tre ben en stund. Cobran grejade med sitt och kom tillbaka med en helkroppsmask av älgbajs. Morsan kliade sig i hårfästet, plockade och krossade ett antal älgflugor mellan naglarna.
Sen kopplade morsan upp oss igen och vi skulle vända och gå hem. Rätt som det var så tornade den ulvliknande ärkeinkräktaren upp sig mitt framför oss, samma sort som Bumlingbrudarna men den här var dubbelt så stor och tre gånger så stygg. Jag och Cobran frustade, skällde, ylade, reste ragg, spottade lödder och kastade oss framåt i kopplen. Och pucko-morsan vad gör hon! Jo, hon håller hårt i kopplen och backar långsamt under tystnad. Typ bara ger bort hela mitt kungadöme sådär utan vidare nu när vi verkligen hade haft chansen att tillsammans driva ut inkräktaren som spårar Cobrans byten och går i min skog. Vi höll på hur länge som helst och förde oväsen men morsan hade bestämt sig för att inte sluta backa förrän vi blev helt tysta. Så jävla sur och sammanbiten som morsan var på hemvägen har jag inte sett henne på år. Om jag eller Cobran visade lite entusiasm att vilja dra i kopplet så tvärstannade hon och vägrade gå. Till sist var vi tvungna att kapitulera och skita i de kvarliggande dofterna av ulvahunden för annars hade vi aldrig kommit hem.
Under veckan har morsan också plåtat Mickel som bor bakom dass från köksfönstret. Hon tyckte det var skönt att få bildbevis eftersom grannarna reagerar på att det ligger så många lingonspäckade skithögar på gården. Nu vet alla att det inte är jag som kackar i eget bo i alla fall.
Leave a Reply