Första tecknet på att halva sommaren har gått är när paddorna börjar invadera byn. De krälar runt som ministridsvagnar efter grusvägen när vi går sista pinkvändan inför natten. Än finns det fortfarande ledigt utrymme på marken där man kan sätta sina majestätiska fötter men om en vecka är det tveksamt om det går att vistas ute över huvudtaget i skymningen. Jag tycker att paddor är mest är vidriga – därför tillämpar jag mitt selektiva seende på dem, vänder blinda sidan till så att säga. Efter förra sommarens traumatiska erfarenheter av de värmländska horrorpaddorna som kröp på mina delikata små fötter så blev jag faktiskt botad på livstid. Mycket äckligare än så kan det liksom inte bli typ.
Igår när vi hade sommarens paddpremiär så var Cobran bara tvungen att sätta nosen på en av de vårtiga stridsvagnarna. Så fort hon hade identifierat föremålet så gjorde hon en intelligent empirisk generalisering och tvärdissade allihopa. Däremot såg hon direkt när en liten näbbmus sprang över vägen 15 meter längre fram och gick igång för allt vad hennes spänstiga lilla lekamen pallade för.
Annat var det dock med gummibenta Java-Snava. Hon gjorde sitt livs första paddpremiär och blev totalt exalterad över de små asen. Hon gick på bakbenen, hyperventilerade, slog med framtassarna efter paddorna, provade att skälla på en, gjorde rävskutt (sådär som rävarna gör när de hoppar efter sork under djup snö), lyssnade in dem med svagt vajande svans före nästa attack. Morsan stod helt maktlös och mesig med frolicar i handen och försökte få kontakt med Java-Snava som var så totalt uppslukad av paddorna att hon förmodligen inte ens hade märkt om hon fått ett slag i huvudet av en falukorvsring. Efter trettio minuters paddterror hade Java fortfarande inte gjort kvällstoalett och jag hade ingen större lust att vara ute längre eftersom myggjävlarna vid det här laget börjat parasitera rejält på min fina gräddmage. Normalt vill man ju helst inte ta ifrån morsan illusionen av att hon kan hantera och leda oss men till sist fick jag nog av mesfasonerna och gjorde en snabb och effektiv uppstyrning av paddtramset.
Idag har vi legat inne och flämtat i den tropiska hettan. Mister Thunder har ruvat uppifrån skyarna och på eftermiddagen så bröt det ut ett sjuhelsikes jävla oväder. Helkasst tycker Cobran som är åskrädd och springer in i garderoben och gömmer sig. Supernajs tycker jag som tar åskan som en garanti för ostörd vila i sängen. Happening of the year tycker Java som ser fram emot det paddkrig som stundar efter skyfall.
Så var det dags igen – kvällspromenad efter mörkrets inbrott. Det krälar dubbelt så många vårtpaddor på vår väg ikväll jämfört med igår. Morsan inser att alla ingripanden i fallet Java-Snava på paddterror är dömda att misslyckas så hon intar en ny pedagogisk position: ”Om Java får ta en padda så blir det kanske lugnt sen…” Morsan släpper efter kopplet och det dröjer inte mer än en hundradels sekund förrän Java framgångsrikt landar med tassen mitt på en vårtig paddrygg. I ett nafs sätter hon sina gnistrande gaddar runt paddans huvud, skakar allt hon orkar och lägger sedan ner det orörliga liket på marken med buken uppåt som lyser vit i sommarnatten. Java spottade, fräste och smackade surt i ungefär tio minuter efter avrättningen. Jag blev i alla fall förstummad av imponering, inte visste jag att gäddungen Java besatt sådana styrkor. Tillsammans har vi faktiskt chans att sommaren 2010 vinna slaget om grusvägen mot Horrorpaddornas armé. ..
Leave a Reply