Morsan är bara too much alltså. Hon har ockupperat datorn twentyfår seven och är så sjuuukt tråkig. Jag ligger bredvid henne i soffan när hon sitter och ritar logotyper och skriver och ibland så brukar jag slänga upp en fot på tangenterna för att visa att typ ”Hey you Morso kan du moova dig så jag får blogga – det är faktiskt fler som behöver datorn?” Men nej då, då tar hon tag i foten på mig och säger ”Goddag goddag älskling” och har jag riktigt fett med oflyt så lutar hon sig fram och måttar en äcklig slabbidaskare på snudan. Jag har bara tillgång till ett trick nuföritden som kan få morsan att slita sig från datorn – det är det tricket som jag har tillämpat i bloggandets stund… det kräver en del förberedelser men de är bara angenäma och nöjet är helt på min sida:
Det hela går till så att jag först ser till att det är min tur att diska grötkastrullen på morgonen med linfrön och russin. Sedan ger jag morsan riktigt tungt dåligt samvete för att hon är så otroligt tråååkig. Man typ tittar på henne lääänge, blinkar långsamt med ögat, gäspar, suckar tungt och buffar lite under armen på henne så hon skriver fel eller kanske spiller en skvätt kaffe på magen i bästa fall. Efter en stund börjar hon då skruva på sig och titta på klockan och sedan går hon till guldgruvan i köket och hämtar ett par rejäla nävar med frolic. Sen tar hon med mig ut till snöhögarna vid bandvagnsfabriken och kör intensivt fyspass med Frolicsök i fyrtio minuter. Två nävar smasko räcker nämligen i fyrtio minuter och så fort smaskingarna är slut så tappar jag genast intresset för att pulsa upp och ned i plogvallarna. När jag och morsan kommer hem så vet jag att hon ska ta med sig terrorbrudarna en timme och lämna mig ensam hemma så jag brukar i förebyggande syfte pipa och gnälla som ett brandlarm redan innan de ska gå så att morsan fattar vinken. Vinken är att jag ska ha ett stort tuggben som är så pass stort att det räcker för att sysselsätta mig under hela den tid som de är borta.
Vem som helst fattar ju att man blir lite bluddrig i magen av att starta dagen med linfrön och russin, äta en halvliter Frolic och på det ett stort tuggben. Speciellt när man är senior så verkar liksom kistan typ jobba lite långsammare och vara känsligare också. Och det är just det här som för förutsättningen för att mitt trick ska kunna realiseras! När morsan sedan sjunker ned i soffan med datorn i knät för att göra sitt eftermiddagspass så kryper jag upp bredvid henne, lägger mig nära och rullar ihop mig likt en gigantisk ostkrok. Sedan när det mullrar riktigt rejält i kistan så öppnar jag ventilen och pustar ut en redig lönnmördare. Så rycker jag plötsligt till med huvudet och tittar förvånat mot min bakdel och glider snabbt ur soffan som om ingenting har hänt. Morsan brukar då muttra något om Gula Gull-Gubbens odör, ställa ifrån sig datorn och titta på mig och fråga ”vad vill du Dino?”. Det är just i det ögonblicket som man har den ultimata förhandlingspositionen och kan önska sig precis vad man vill; lite massage eller egen tid vid datorn så man kan blogga och kolla morsans temporary files och sånt. Men det funkar bara så länge rökridån ligger kvar i rummet – sedan får man börja om från början igen.
Annars händer det ingenting speciell här på dagarna. Däremot på kvällarna så har Kentauren börjat praktisera en ny aktivitet som jag uppskattar. Vi kallar det för att ”träna målvaktsräddningar”. Det går ut på att vi, alltså Kungen (jag), Gummitarzan (Java) och Elaka dvärgen (Cobran), sätter oss på rad nedanför köksbänken. Kentauren står då och hyvlar ost som han rullar i hop till små kulor. Sedan gör han snabba passningar med ostkulorna och det är upp till oss att fånga. Gummitarzan är den som gör flest räddningar men det beror på att jag som är enögd har lite svårt med avståndsbedömningen. Egenligen är jag den som är snabbast. Faktiskt.
Cobran är inte riktigt med oss längre känner jag. Det har blivit mycket draken i sängen och tuffa tag i lekparken sista tiden. Jag tror hon har gått med i kusinmaffian om jag ska va helt ärlig. Förmodligen så är det bara en sökande period hon går igenom så här i de övre tonåren. Man minns ju själv att en del av dingo-polarna vid kärnkraftverket testade att joina ovtjarkorna också… men de brukade snabbt komma tillbaka. Rötter är rötter. Tonårsidéer är tonårsidéer.
Här kan ni ju kolla när yngsta Bumlingbruden tillika Cobrans typ nya bästis slafsar med ett kadaver som rimligtvis borde tillfalla mig som är Kung och äldst för att inte tala om mest självupplevda skeletthund.
Leave a Reply