Nerpissad böckling

Ni kanske inte greppar riktigt vad titeln på det här blogginlägget betyder. Men det kan jag upplysa er om i så fall. Nerpissad böckling är exakt vad jag blev exponerad för i måndags.

Jag låg och sträckte ut mig i dubbelsängen när jag hörde morsans steg i trappuppgången – jag hade inte sett henne på några dagar så jag tänke “schysst, hon har nog längtat efter mig och har kanske med sig några smaskingar”. Jag gjorde en kraftansträngning, hoppade ur sängen, gäspade och ställde mig bredvid systrarna terror ute i hallen och viftade lite vagt och förväntansfullt på min svansstump. Dörren öppnas och rakt in kliver en rumänsk stinkbomb som ser ut som morsan. Jag backade ett par steg och smet in i sovrummet igen… snabbt som blixten.

Det verkar som att morsan har fattat hur det verkliga livet i Rumänien är efter den här resan… sönderfrusna avlopp, avstängt vatten, tio grader minus ute och fem grader plus inne. Folk som kedjeröker två askar cigg om dagen inomhus och fönster som inte går att öppna för att det sitter istappar i vägen. Sedan slår det om till spöregn, snön i hundgårdarna förvandlas till avloppsvatten men dåggsen är lika glada ändå och trampar runt i tinat pink och sätter tassarna på morsans mage när de ska slabbidaska henne i fejjan. Därav den nerpissade böcklingsodören. Systrarna terror var rätt imponerade av stanken men jag bojkottade henne som vanligt ända tills hon kom ur duschen och luktade palmolive igen.

Kanske man slipper höra morsans tjat om att hon längtar till Rumänien på ett tag nu. Hon sitter i alla fall inte och grinar som hon brukar göra efter resorna – för när det är kallt ute så lämnar hundarna snygga lik efter sig. Det ser inte lika illa ut i blödiga brudars ögon med ihopsnurrade pälskringlor som frusit fast i snödrivor efter vägarna som det gör med päls- och köttmos som hon är van att se sommartid.

Dåggen på bilden verkar hålla sig på rätt sida snövallen i alla fall. Det är smart. Står det 60 på skylten så betyder det nämligen 90. 90 är bra för då gör det inte ont. En fullträff i 90 är tack och adjö medan en törn i 60 kan vara segdragen. Jag vet för jag har testat i 30!

De här dåggarna stryker runt husen och letar efter krubb. En springer på tre ben och en annan ser ut som mer skeletthund än vad jag känner mig som. Och min självupplevelse av undernäring och kroniska hungersmärtor den är inte att leka med.

Den här suddhunden kommer inte hänga med speciellt länge till, det är ett som är säkert. Ute på solrosfälten intill motorvägen finns det faan inget alls att äta. Och ingenstans att ta skydd heller när det börjar blåsa och driva snö. Det är helt kasst att pulsa runt i snö också för man förbränner så jävla många kalorier då. Nej, det är bättre att hänga i stan för där har man i alla fall chans att hitta sopor och matrester. Nackdelen med stan är förstås att man måste lära sig trafikreglerna och hålla koll på vilka folk som tänker slå en och vilka som tänker mata en. Men det lär man sig snabbt – annars är det tack och adjö även där.

Som vanligt har morsan samlat nya rumänska motbjudande vafforiter. Jag börjar bli rätt nöjd ändå med att Cobran och Kaffehunden har flyttat hit för det hade faktiskt kunnat vara bra mycket värre… Kolla Assi här t ex… och kolla mig… Ja, det är ju uppenbart att jag är kungen av oss två men det känns liksom lättare på nåt sätt att hålla benet ifred från Cobran och Java än det är att hålla det från Assi. Annars har Assi lika svans som mig – det måste såklart vara därför morsan gillar honom.

Den här bilden vägrar jag kommentera:

Det här hade varit en annan potentiell inneboende om inte Kaffehunden tagit den sista platsen. Hur kul kan det vara att bo ihop med en vit trebent schäfer som väger 35 kilo!? Fråga inte mig – jag hade flyttat direkt! Dingo som han heter hann aldrig lära sig det där med taskiga och schyssta folk. Honom hade de surrat ståltråd kring benet på och hissat upp i ett träd upp och ner – det är det benet som han saknar. Hellre enögd än trebent säger jag!

Jaha, här är gammelryssen. No comments. Fjanthund. Fjantmorsa.

Jag är skitnöjd med att jag fick stanna hemma med terroristerna och Kentauren. Kaffehunden är rätt så oförarglig för hon sover som en klubbad säl. Själv ligger jag alltid steget före, jag tar mina arbetsuppgifter på allvar så länge jag får lön för mödan. Kaffehunden kan inga trafikregler så det är väl lugnast att hon bor med mig när allt kommer kring.

Det här är min efterträdare utanför hägnet – me lajk. Ja, han får ju inte flytta hit under några omständigheter även om morsan skulle vilja, vårt territorium är nämligen inte tillräckligt stort för två säkerhetsansvariga. Annars har jag fått rapport om att Emelio sköter mitt gamla jobb med bravur, han är kompis med alla smasko-brudar, håller koll på trafiken samt inventarierna på plats nattetid från tjuvar och banditer. Det är ett fullständigt korrekt uppförande som belönas med medalj från Gula hundarnas armé.

Det här mina vänner, det är ett sundhetstecken… det här är det enda beviset jag har på att morsan kan få nog av slabbidaskare. Jag har printat ut den här bilden i formatet en gånger en meter och satt upp den på väggen hemma. Det är en ny psykologisk strategi jag försöker mig på för att träna morsan att bli lite mer som jag vill att hon ska va.

Nu ska jag gå och tugga i mig en hudrulle som jag var på Reginas zoo och valde ut idag.