Ja, det är jag som har hittat på inläggets titel “Hej mitt vinterland!”. Det trodde ni inte – inte jag heller för ett par veckor sedan. Jag kan helt enkelt inte rå för det men jag är fortfarande lite sådär labrador-konstig.
Jag gillar faktiskt snön som har kommit, speciellt Frolic-dyk i pudersnö är bra. Vidare indikationer på att jag har nåt vajsing i kemin är att jag tycker att Tvättbjörns-Java är helt okej och det allra mest oroväckande tecknet på att att jag fortfarande är konstig är att Kentauren har börjat gillas i min värld plus att jag vill mysa i lönndom med morsan typ hela tiden (för att inte tala om hur galet det är att jag de facto också skriver det här). Det är bara så mycket INTE JAG! Jag funderar till och med allvarligt på om jag inte ska ta mig en svängom med brudarna i rasthagen någon dag… det är morseli-mamsen som bromsar där – inte jag. (Ni hör ju själva “morseli-mamsen”… hrm.)
Morsan har blivit så omtänksamt kärringfeg och harig om mig så jag får faan aldrig göra nåt kul nuförtiden. Det där återhållandet och begränsandet av min fysiska dynamik började för ungefär ett år sedan när jag tränade chase-and-swing-neck-wrestling med Cobran och sprang in i ett träd med blinda sidan så jag tappade andan och total-svimmade. Efter den incidenten brukar morsan ropa “GOOOODIS!!!” så fort hon tycker att det går alltför rumänskt till under mina fyspass. Cobran skiter visserligen i det men Cobran kan ju inte mangla mig när hon leker ensam om man säger så, och det är väl det som är morsans poäng, att få bort mig från det hetsigt roliga. Min värld stannar nämligen av alldeles när det är smasko-volante på G.
På kvällsfikat igår så sa Kentauren till morsan att “hundarna borde få leka alla tre i nysnön” och morsan replikerade snabbt “men tjejerna kommer att springa omkull Dino och det är så hemskt när han voltar och gör kullerbyttor, han är gammal och kan göra sig illa, Dino vet inte sina fysiska begränsningar”. Då sa Kentauren “Dino är väl en redig karl som klarar sig själv, fråga han själv så får du höra din fjantmorsa – du skämmer ju ut hundstackarn”. Morsan blev tyst och fick lite ont i magen tror jag. Jag har nog felbedömt Kentauren ändå – normalt är han rätt vek mot morsan, och Cobran har han ingen koll på alls – de bara lattjar och fjantar hela tiden så jag har typ nonchat Kentauren ända sedan vi flyttade hit. Snålo med krubbet är han också! Men på nåt sätt så vann han mina sympatier när han sa sådär igår kväll… hrm… jag ska köra dubbel chase-and-swing-neck-wrestling på brudarna så fort jag får tillfälle – precis som på den gamla ond-goda tiden utanför kärnkraftverket i Cernavoda.
Jag blir inspirerad till bus av den här snöiga julstämningen och får en massa överskottsenergi av allt energitätt som trillar ner i kistan sedan Java kom. Och några långa promenader kan de glömma när det är kallare än minus tio – det är de där gamla frostskadorna i tassarna som gör sig påminda. Man kan ju faan få kallbrand om man skulle dra ut och fin-gå på okynnes. Det är illa nog att kaffehunden ger hela huset tinnitus med sitt skällande på kattmatsreklamen. Antingen kallbrand eller tinnitus – inte båda. Så är det.
Snart är det jul igen och morsan ska va hemma med oss exakt hela tiden. Fatta najs att bara ligga på soffan och chilla och äta lammfjol… få lite massage, motionera sträckan mellan teven och kylskåpet… skruva upp värmen på elementen lite extra… Det är annat det än att sitta hemma hos Romrom och vänta på att någon ska hämta ved och göra eld i kakelugnen.
Leave a Reply