Kaffehunden

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja… det har varit en sjukt drabbande arbetsvecka för en senior advisor. I söndags natt så kom morsan, Kentauren och Cobran hem med kaffehunden Java. Cobran var helt knäckt, jag har aldrig sett henne så spänd och förbannad nånsin. Cobran är ju förstås en liten djävul men jag har ändå lyckats fostra henne rätt bra under det här året hon varit i Sverige om jag får säga det själv. Cobran är lojal. Jag tror vi delar det Transsylvanska blodsbandet med varandra. Hur ska jag säga: Cobran är Cobran – men det blir liksom uppenbart att hon och jag hör ihop när det kommer en mesig kaffehund som tror sig kunna flytta in här utan vidare.

Jag tänkte hur som helst att det var bäst att göra en show off direkt på söndag natt så att kaffehunden skulle fatta att hon är dödens om jag så bara hör att hon klickar med tånaglarna på min parkett. Fast det var morsan typ redan förberedd på så hon och kaffehunden totalnonchade mig och bäddade ner sig i vardagsrummet medan vi andra låg redo i attackposition hela natten bakom kompostgaller i mitt sovrum.

Så gick hela måndagen och halva tisdagen och det var rent ut sagt för jävligt. Jag fick vara i sovrummet medan kaffehunden bodde in sig i min lägis och jag kunde höra hur hon stack huvudet i mitt kylskåp och klättrade på mitt köksbord. Cobran var ömsom hos mig och ömsom hos Java. Lika tvärsur som vanligt och med tuppkammen ställd mellan skulderbladen och en konstant vibrerande överläpp. Varje gång som Cobran signalerade eller jag skymtade svansen av Java alternativt hörde ett ljud ifrån henne så kastade jag mig besinningslöst mot kompostgallret med min värsta inrepade hyenalook ackompanjerat av mitt bästa lejongrowl.

Kaffehunden ser ju för fan inte ens ut som en rumänsk dågg, hon ser ju mer ut som en koalabjörn i teddy made in Taiwan! Och hon beter sig inte som en riktig dågg heller. Några bevis på att kaffehunden inte är en riktig hund: (1) När Java ser sin fula snuda avspeglas i ugnsluckan så blir hon hypnotiserad och kan sitta och morra åt sig själv hur länge som helst, snacka småglin asså! (2) När hon skäller låter hon som en pekinges fastän hon är större än både mig och Cobran, vi kommer få tinnitus hela högen. (3) Hon är mer rädd för trapphuset än hon är för mig, för min smasko-volante törs hon sig på att stjäla men hon går inte i trappen fastän det ligger smasko på varje trappsteg. (4) Kaffehunden går bättre på bakbenen och i cirklar än hon manglar galant framåt på alla fyra fötterna. Hallå vad är det som händer!? Hur kan morsan släpa hem nåt sånt här!?

Annat var det när Cobran kom hit, hon trodde tamejfan att hon ägde hela universum, hon bara hoppade över gallret som var riggat och bestämde sig för att testa om jag levde upp till mitt rykte som Dino the Don. Vi hängde lite grann i varandras nackskinn och sedan rekryterade jag omedelbart tuffingen till Gula hundarnas armé. No shit! Det var på direkten. Cobran är som ett litet paket dynamit fjärrstyrt av mig.

På tisdag eftermiddag så fick morsan ett psykbryt. Hon trodde nog inte att jag märkte att hon låste in sig på toa och grinade. Jävla grinkärring… och vet ni vad hon grinade över – allt elände hon föreställer sig att jag har varit med om för att bli den prima gudfar som jag de facto är. Faan, jag tycker det är coolt att ha lite pälslösa ärr efter dåggfajts på kroppen, sakna ett öga, ett tiondels öra och ha hål i skallbenet efter Gunnarsons schäfer. That’s me jo know! Jag klarar mig alltid. Samtidigt som morsan låste in sig på toa så satt kaffehunden i vardagsrummet och ylade och pekingesgläfste för att hon inte hade morsan inom synhåll… jag har alltid känt en viss avsmak för osjälvständiga morsgrisar.

När morsan hade samlat sig så ringde hon till Rumättvik och rådgjorde med Team Ovtjarkornas packleader. Sen dröjde det inte mer än tio minuter förrän jag äntligen fick slåss lite grann, ta pulsen på kaffehunden så att säga. Efter ett par uppfriskande tjyvnyp kände jag morsans grepp om nackskinnet och rätt vad det var så låg jag och kaffehunden på parketten och det var bara att kapitulera med en suck. Jag har nämligen varit med förr. Jag visste väl att jag kände min morsa, hon är ingen grinkärring egentligen, det är bara det att hon är lite vilddjurskänslig och hon gillar leverpastejsmetoden bättre. Det gör egentligen jag också men man måste ju kolla vad det är för nåt hon släpar hem först och testa om hon verkligen menar allvar. Även om jag inte har några kulor längre så är jag i alla fall kung, patriark och ansvarig för flockens säkerhet.

Förr brukade jag testa morsans killar också, haha! Men jag vet att hon gillar mig mest så jag behöver inte hålla på med sånt nu. Bättre att låtsas va polare med såna som har energitäta tillgångar så blir det mer smaskingar till mig.

Kaffehunden är tydligen här för att stanna så hon får väl hänga med i periferin ett tag så får jag se vad hon är duglig till framöver. Med hennes mesiga vitlurviga framtoning kan hon kanske funka som lockbete eller nåt. Nu ligger jag lite lågt och inväntar morsans signaler medan Cobran går runt och tränar på sin strupsång. Alltså jag solidariserar mig alltid med den som ger mig bäst privilegier och i det här fallet smäller morsan betydligt högre än Cobran!