I fredags kickade vi igång Dinomobilen på långtur. Med rosslande urtrampningslager, tjutande koppling och kvittrande fläktrem tog vi oss ända fram till Cobrans farsa, Kentauren, i Örnsköldsvik. Halva dagen kunde jag ligga och slöa på plyschsätet utan minsta störningsmoment. Ja, asså störningsmoment är det ju i och för sig hela tiden när man hänger med brudarna. Men om man bortser från vardagliga prylar som att morsan gör rumänska filbyten i Sundsvall och att Cobran regelbundet daskar mig över snudan med svansen så var resan till belåtenhet. Speciellt uppskattade jag den där salamimackan jag krubbade i Hudiksvall även om den var i minsta laget och saknade brieost. Morsan hade dilitat osten med hänvisning till nån arbetsmiljölag och inmundigandet av gasbildande ämnen i kupén.
Annars är det helt okej här faktiskt. Hemma hos Kentaurens farsa så finns det 54 älgskånkar och tretton älghuvuden att kalasa på. Än har jag inte behövt träffa de där två vargliknande blodtörstiga bumling-brudarna som hjälper till att fixa fram älgen, och Kentaurens farsa tycker i vilket fall att de ska dela med sig till oss. Det är solidaritet när den är som bäst tycker jag! När man går på långtur i skogen kan man dessutom fynda härliga, och för morsan svåråtkomliga, slaktplatser. Det finns dessutom en asskön soffa i lägisen och jag har fått en egen döskallematta att ligga på i Kentaurens bil.
De enda nackdelarna som jag kan se i dagsläget är att stan saknar rondeller vilket gör att vi inte kan åka Dinomobil i rusningstrafik. Japp, ni läste rätt, det är helstopp i Ö-vik med sina 28 000 invånare när folk ska hem från jobbet. Bilkö med Dinomobilen innebär att man måste slå fläkten på maxvärme för att motorn inte ska koka samt veva ner rutorna och själv tjippa efter andan. Man hade kunnat slå av motorn också om bara morsan varit lite snabbare att kicka igång bilen och kasta sig över E4:an i en vänstersväng när det blev lucka. Men brudar med trötta reflexer i gamla bilar kan man faan inte lita på. Nej, det räcker med ETT rumänskt filbyte per femtionde mil tycker jag. Utifall att jag skulle bli långrandig i Ö-vik så är det bäst att jag tar och knåpar ihop en skrivelse till min moster Kulan som sköter det där med anläggandet av rondeller i Sverige. Jag kommer nämligen aldrig att byta bort Dinomobilen, Ö-vik får faktiskt ta och fixa infrastrukturen i stället. Har jag förresten sagt att Dinomobilen blivit enögd för att visa sina sympatier med mig nu också!? Ruggigt lojal kärra det där…
Hittills har vi varje förmiddag promenerat runt sjön där vi bor. Vi möter mest pansjisar med stavar och brudar med smådåggar i flexikoppel. Jämfört med typ Cernavoda eller Malmö så är ju Ö-vik helt klart natta i kolboa men jämfört med Värmlandsskogarna så är det ju riktigt drag under galoscherna. Jag menar sannolikheten att man stöter på en varg eller en psykopat i Värmlandsskogen är ju större än att man möter en smådågg i flexi eller ett pansjo med stavar. Värmland är inte bara natta i kolboa det är faan stendött i kryptan!
En annan pryl som är rätt delikat är att det finns små snickrade kojor efter Sjövägen där det hänger bajspåsar. Tyvärr har morsan inte haft chansen att testa de där påsarna än eftersom både jag och Cobran är lite bluddriga i kistan efter helgens kalasande på slaktfynd. Vi producerar för tillfället inget plockbart om man säger så.
Hej då så länge!
P S Förresten så är jag inte speciellt nervös längre för att Calarasistars ska flytta hit. Det verkar nämligen finnas några hygglon som kan tänka sig att ge dem en egen soffa och en del krubb så jag slipper dela.