Vi var tvungna att överge vildmarken i fredags för morsan skulle till Borlänge på jobb. När vi kom till Kupan så var det typ stopp i trafiken och skitlånga bilköer. Jag blev rätt putt faktiskt för det var minst 73 grader varmt i bilen och morsan är helt kass på att krypköra. Det bara rycker i hela bilen och ruskar så jag får inte min snällhetssömn där i baksätet som jag behöver. Morsan säger att hon visst kan köra bil och att det är på grund av att man måste koppla med en viss teknik som gör att Violen rycker och ruskar lite. Jag brukar alltid sätta mig på chaufförsplats när jag har chansen för att liksom demonstrera att jag borde köra och att Viol egentligen heter Dinomobilen men hittills har jag inte haft någon framgång.
Hur som helst så var jag i alla fall på min vakt, motorfläkten surrade, det dundrade oväsen från city och det var en massa karlar överallt i bar överkropp. De hade problem med balansen, var högljudda och luktade kadaver – det måste ha varit nån sorts zombies eller nåt för de var verkligen överallt, hur många som helst. Några av zombisarna gick långsamt mot oss i bilen och visade tänderna, spanade in morsan och sen fick de syn på mig och Cobran i baksätet. Då sa den ene zombien till morsan ”shit vilka gulliga hundar – får man klappa” samtidigt som den sträckte in handen genom rutan för att klappa… Jag säger bara en sak: ”smacko-bracko, wroff-wraff, knacko-bånk, zombie-finger-prinskorv”! Jävlar vad han studsade bakåt. Omedelbart! Ha ha, det är faan tur att morsan har mig som inte backar på en zombiefajt, hon skulle aldrig klara sig utan mig. Jag menar; en äppelkindad bullbakerska som sjunger falskt till en ostämd gitarr och pratar dalmål kan rimligtvis inte hävda sig mot en zombiearmé. My Dracul vilken tur att hon har en riktig dingo med Transsylvanskt ursprung som är van att slåss mot radioaktiva tvåbenta elakbestar…
På torsdag börjar min minisemester. Jag har blivit lovad en weekend och det lär väl vara det enda jag får den här sommaren för så vitt jag vet är jag min egen fackliga företrädare och morsan demonstrerar ständigt sin maktfullkomlighet, så fyra dagar är allt jag lyckats åstadkomma i år. Morsan drar till Rumänien igen för att gulla med Clive så jag ska slagga hos Romrom ett par nätter och hos farsan ett par nätter, äta energitätt smaskens och ligga på soffan. Jag och farsan är helt överens om att det inte är någon livskvalitet att vara ute och springa och bränna onödiga kalorier på begäran av överenergiska kärringar. Nej, i stället åker vi BMW till hundrastparken så att Cobran kan rusa av sig medan jag lägger mig under ett träd, tar igen mig och blir kliad av farsan. Jag är farsans Gullgubbe numero uno.