Igår firade jag, Cobran och morsan Lilla Midsommar. Jag hade spanat in den där kallrökta laxen och insåg att den förmodligen skulle gå mig förbi om jag inte insisterade på att vi skulle fira omgående. Det är nämligen så att Pinnen kommer ikväll. Pinnen är den glupskaste och mest magra skrika jag känner. Trots sin benighet så äter hon som en ardenner ungefär. Hon äter typ mer än mig och anledningen till det är okänd. Antingen så vräker hon i sig delikatesser just för att det är mina delikatesser – av ren snålhet. Hon tycker nämligen att det är bortkastat att ge mig lyxkrubb eftersom jag i princip äter allt med en oförändrad aptit. Alternativt så har hon en parasit i magen som i sin tur äter det som hon äter vilket gör att hon kräver ungefär 9000 kcal/dag för att hålla vikten. Oavsett vilket så är det i alla fall skönt att jag i förväg har tryggat min beskärda del av midsommarbordet.
Morsan är ju rätt sällskapssjuk plus att hon inbillar sig att det är bra för flocksammanhållningen att äta tillsammans så vi sitter för det mesta alla tre vid bordet när det är nåt extra som ska manifesteras. Som typ att det är midsommar. Eller när någon av oss jubilerar. Normalt om det är mer folk med så brukar jag och Cobran hålla till under bordet och invänta att någon ska sticka ner en hand med smaskingar eller helt enkelt tappa något. Fast som ni kanske greppar så gäller den typen av generositet inte Pinnen. Har man tur får man på sin höjd en halv potatis eller nåt. Annars lämnar hon inte ens en tallrik för diskning.
Varför har jag aldrig nypt Pinnen i ändan för? Kanske dags att prova nu, i rent uppfostrande syfte asså! Det är minsann nåt helt annat när man träffar Pinnens morsa – där får man jädrar i mig alltid en knäckebrödssmörgås med extra Bregott och skinka varje gång man hälsar på. Så om man ser till den genetiska ärftligheten så borde det ju faktiskt finnas hopp för att även Pinnen, med en tassvisning och rätt fostran förstås, skulle kunna utvecklas till en generösare matpolare. Visst då!?
Förutom att Pinnen kommer hit över midsommar så skulle visst Kulan, Bejkån, deras osnutna ungar och mina vidriga kusiner dyka upp också. Kulan och Bejkån är skitsnåla mot mina kusiner så ur den synvinkeln så känner jag lite dåggpati med dem. Annars så är det jävligt oroväckande med utsvultna kusiner kan jag säga. Morsan går ständigt runt med snask i fickorna som i vanliga fall, med 80%:s säkerhet, skulle tillfalla mig (bara en av fem gånger hinner Cobran före). Men när de vidriga kussarna Zorry, Loppan och Gissa-Kissa är här så minskar min ranson drastiskt till förmån för ”bättre behövande” – vilket skitbegrepp (!), det måste ha varit en kommunist som uppfann det.
I fall vi ska spela kubb eller nåt med buffén som insats så skulle jag lätt föreslå att vi spelar ”Team Atleterna” mot ”Team Ranglen”. I så fall så skulle det bli jag, Cobran, Morsan och Bejkån mot Kulan, Pinnen och kusinerna. Dessutom så är Bejkån en extremt dålig förlorare så även om Team Ranglen skulle visa sig vara mer träffsäkra än Team Atleterna så kommer Kulan att låta Team Atleterna vinna ändå för husfridens skull. Det är så kallad vinstgaranti på den laguppdelningen. Me lajk!
Det där med husfrid är annars ett bra uttryck som finns i svenskan. Kanske till och med det viktigaste man bör känna till när man kommer som nysvensk till det här landet. Tanterna är som galna när det gäller att harmonisera flocken och det gör de för det mesta med hjälp av charkuterier. Sätter man sig och tjuter som ett brandlarm vid kylskåpet så lovar jag att det inte tar många minuter förrän det dyker upp en kärring och tappar ett par köttbullar. Har man otur så kommer det en sugen gubbe och stoppar i sig ett par köttbullar utan att bjuda – men då är det å andra sidan fritt fram för en rumänsk dågg att harmonisera på rumänskt vis. Det kan jag ju berätta om en annan gång!