Idag har varit en rätt skaplig dag. Fast ikväll så kände jag mig lite missunnad faktiskt. Vi skulle gå på en liten kvällstur till Såg-udden och glo på lommen och solnedgången, brudar gillar ju sånt. Jaja, hur som helst så hittade jag värsta guldgruvan därute: en självdöd bäver som legat och mörat till sig. Det luktade förföriskt och bävern var liksom redan styckad och omkringspridd i små munsbitar av några andra hungron som varit där och kalasat före mig. Lite sur blir man ju i och för sig när andra hinner före, men what the häck, bättre sent än aldrig. Men vad händer när morsan upptäcker att vi, jag och Cobran asså, har hittat smaskens!? Jo; koppel, koppel, koppel – jag hatar koppel. Det är förresten därför jag håller färgen och låtsas vara mer lydig när jag är lös än när jag är kopplad, när kopplet är på så kör jag lite mer den lomhörda stilen. Kontentan av mitt rumänska briljangta skådespeleri är kanon: jag får vara lös mer och hinner knipa kadaverdelar innan morsan ser dem.
På hemvägen blev jag förföljd och attackerad av en myggsvärm. Jag hade fan glömt hur dryga de där tinnitus-ljudande parasiterna är. Det värsta är att de satte sig i drivor på pillipangen så jag var tvungen att sätta mig på arslet flera gånger och gå till motattack, man måste ju värna sin symboliska manlighet. Kulorna har de ju redan snuvat mig på. Förresten så finns det två sorters kulor för den som inte har greppat det. Dels finns det kulor som man äter – som kaninpellets ungefär fast för dåggar. Dels finns det kulorna som de har bestulit mig på, de är oåterkalleliga men man måste offra dem för att få komma till Sverige. Och det är rätt hygglo på sätt och vis för som extra bonus, utöver att man får komma till Sverige alltså, så blir man helt ointresserad av brudar. Och den som skiter i brudar den är fri och oberoende. Fri att åtnjuta alla fördelar det innebär att bara ha två prylar i skallen nämligen mat och gruff.
Apropå Sverige. Imorgon ska jag ha fest! Jag, Dino the Don, King of East Side, Canis Dingo Dino och tillika morsans akilleshäl har nämligen varit svensk medborgare i exakt tre år. I maj 2006 åkte jag från Rumänien till Milano och hade typ lite semester innan jag blev upplockad inför flygresan till Sverige. Ankomsthallen i Sverige minns man ju typ som igår. Morsan och Romrom stod där tillsammans med en massa andra kärringar och morsan bara grät och grät. Man undrade typ vad hon var för knepig brud som bara grinade… Hallå!? Det finns väl ingen Dåggo de Lux som vill ha en gråtkärring till morsa heller! Så jag bestämde mig helt sonika för att hänga på en annan donna hem i stället – hon hade nämligen köttbullar i kylväskan och såg inte fullt så rödgråten ut. Men den finten gick inte hem. Morsan hade bestämt sig för att jag var hennes själsfrände så hon tvingade med mig ut på parkeringen och jag kapitulerade eftersom jag var påverkad av flygresan. Sen fick jag åka i världens töntigaste röda Fiat hem till Babban med bopparna. Tyyypist Romrom att ha en så skämmig bil förresten. Jag borde ha kämpat hårdare där på Arlanda för den där köttbullsdonnan – vem som helst med fettceller mellan öronen kan ju räkna ut att ”röd Fiat” är en kod för ”snål socialist”.
Fast så här med tre år i backspegeln så har jag förmodligen fått mer och schysstare krubb i Sverige än jag skulle ha fått om jag stannat kvar i Cernavoda. Och så fort jag började visa morsan Who’s the Don så slutade hon att grina också. Fast jag vet inte om det är speciellt bra egentligen. Det är ju visserligen bra att man slipper skämmas när man går på stan för att man har en gråtkärring till morsa men det är ju bra trist när hon sätter på en koppel när man fyndar ruttna bävrar i naturen.
Hipp hipp hurra för mig som får korvomelett i morgon! Ta-ta-ta-ta-ta-taa!!!