Jag snackade med Paddbenet i Malmö igår. Han hade visst bitit sig rejält i tungan när han åt godis. Så går det när man är för ivrig och inte förstår vikten av att vörda, fixera och fokusera energitäta smaskisar. Visserligen är jag förmodligen världens snabbaste på att äta – men jag har övat länge och gör det med högsta precision och koncentration. Det är A och O. Det är Don Dinos väg kan man säga. Jag vet inte om det är rimligt att förvänta sig av en tvåbening med lågt blodsocker att den ska kunna prata i telefon, kolla mejlen och äta choklad samtidigt utan att bita av sig halva tungan. Herregud, ska man behöva undervisa slarviga Paddben som saknar simultankapacitet och vanvördar maten genom att ta den förgiven nu också… Tydligen.
Annars är det rätt så soft. Cobran har kört så hårt med morsan så att hon har fått en inflammation i hälen – inflammationen började ta fart igår efter förmiddagens vedervärdiga långpromenad. Promenaden var vedervärdig eftersom vi var tvungna att gå runt hela älven för att miljöträna Cobran på en massa dryga skolungar, gäss och Highland Cattles. Skolungar och gäss funkar väl för min del men Highland Cattles tycker jag är rätt skräckinjagande faktiskt. De ser ut som röda Babbisar på 500 kilo med horn, så där har man inte en suck. Dessutom fattar de inte mitt språk så det är väl typ bäst att passera dem på blindsidan och inte låtsas om att de finns. Helt klart lugnast så. Älvrundan tar nästan en och en halv timme. I koppel. Totally värdelöst. När vi gick hemifrån så sken solen, morsan hade glajjor, shorts och linne på sig. Jag hade fortfarande förhoppningar om att vi skulle dra en sväng till rasthagen bara. Det visade sig så småningom att morsan hade den långa promenaden i åtanke och när vi kommit halvvägs så började det vansinnes hagla och tokblåsa orkan. Jag lovar att haglen var stora som pingisbollar och att vi nästan höll på att svimma när haglen slog ner i skallen. Jag styrde upp situationen genom att släpa med mig kärringarna in under vattenkraftstationen för att ta skydd. Tänk att de är såna puckon så att de inte fattar det av sig själva – det är inte hälsosamt att vara ute i sånt väder asså! Det är faktiskt en jävla tur att de har mig som har fattat hur man klarar livhanken när snålblåsten viner. Hrm… morsan skulle aldrig klara sig utan mig. Så är det bara.
Sen igår kväll så kom Maritn förbi för att gå en hyfsat lång sväng igen och snacka om livet men då fick jag, Thanks doG, dispens och låg hemma på soffan. Jag misstänker att det var på den promenaden som Cobran sög ut den sista kraften ur morsans häl för när de kom hem igen så haltade hon. På det viset är det ju rätt kasst att vara tvåbening för tappar man ett ben så blir det ju bara ett kvar. Om man som jag har fyra ben så kan man ju i alla fall gå på tre.
So long kalsong! Hoppas på en chillardag inomhus nu.