Nu har vi varit i Rämmen i typ alldeles för många dagar. Det finns två stora problem med att vara där. Det första är att morsan ska va ute i skogen alldeles för mycket och träna med oss. Det andra är att det är alldeles för lite genomströmning av gäster som har med sig grisöron och köttbullar. Det första bekymret kompenseras till viss del av att vi kör så kallad modellinlärning när vi tränar Cobran. Det går ut på att jag gör som morsan vill och får godis i gengäld. Sen hoppas morsan att Cobran ska göra likadant som jag. Det blir alltså en extrapäjcheck för arbetet kan man säga, för jag gör nämligen alltid rätt när det vankas energitäta smaskiga prylar. Det andra problemet är dock obotligt. Morsan har konstant full koll på vad vi äter när hon är själv med oss. Jag och Cobran hittade till exempel en älgskånk i skogen som vi rullade oss i och kalasade på. När morsan ropade för inkallning så försökte jag släpa med mig kadaverbiten men hon var stentuff på den punkten. Blankt NEJ på att ta med älgskånken hem alltså. Hon vill inte dela dubbelsäng med två hundar och ett kadaver. Det verkar ju helt pucko i mina öron. Själv skulle man ju kunna anstränga sig rätt saftigt för att få sova kvar i skogen på kadavret. Jag skulle kunna slåss med vargen om det var så.
Så fyllde jag år – jag tror att jag blev ungefär 6 eller kanske 7 år. Egentligen spelar det ingen roll för det är bara ett påhittat datum ändå som står i mitt EU-pass. Men det är ju sådär med morsor att de ska hålla koll på bemärkelsedagar – och helt fel är det ju inte när man får korvpannkaka – fast det är riktigt fel när bemärkelsebarnet måste dela korvpannkakan med sin lillsyrra. Fast jag hörde något om att jag skulle få äta Cobrans halva korvpannkaka i september när hon fyller år. Men vad faan, det är ju typ hundra år dit.
Och dagen efter min dag så var det morsans dag. Hon åt tårta till frukost, tårta till lunch och tårta till middag, hon hävdade att det var för åtgångens skull. Hon lyckades bjuda bort två bitar till sina kompisar i skogen men jag och Cobran gick som vanligt helt lottlösa. Vi får inte äta socker. Det är ju totallöjligt. Jag har ätit både plåt och pizzakartonger och stått pall hittills. Fast morsan menar att mina tänder är bruna och dåliga av allt gnagande på rumänska sopor så jag får bara äta sånt som tandtrollen inte gillar. Det är en himla tur att Cobrans rumänska takter fortfarande sitter i – hon har inte riktigt greppat det här med att det är morsan som sätter gränserna för ens uppfinningsrikedom. Medan morsan var ute och hämtade ved så länsade lillsyrran snabbt och effektivt träningsväskan och hittade en veckoranson med proteinpulver som hon slet upp och spred runt över golvet. Jävlar vad vi smaskade proteinpulver. Man blev tyvärr rejält torr i näbben och speciellt gott var det egentligen inte heller men jag fick mina hungerkänslor stillade för ett ögonblick i alla fall. När morsan kom in igen så tycke hon att det luktade typ jordgubbs-Wunderbaum eller Hubba Bubba i hela köket och hon fattade inte vad vi höll på med. När hon såg alla skära klumpar som hängde i våra snudhår så började hon garva och plockade fram kameran. Jag tror att hon la upp oss på Facebook under titeln ”dåggar i behov av uppfostringsanstalt”. Proteinpulver är för övrigt något som Skräpet borde försöka att trycka i sig så han växer upp lite.
Nu har jag faan inte tid att skriva mer för Daisy är ute på löplinan och gormar. Jag blir helt adrenalinstinn av att höra hur fläskberget står och tigger om stryk på andra sidan häcken.