Morsan kom typ nyss hem från Rumänien. Hon hade gott kunnat stanna ett tag till tycker jag. Det är prima liv när man får vara med Romrom och farsan. Hos Romrom är det bara soffliggning och diskjobb hela dagarna – kalasbra. När man är med farsan så får man rätt fria tyglar och det gillar jag också. Till exempel så var vi hos farmor hela lördagen. Medan farsan fixade i trädgården så fick jag ligga under äppelträdet och softa. Då kunde jag liksom ha totalkoll på läget – spana fula katter, hålla ett öga på Cobran och bita farmors hemsamariter i röven. Ja, okej då, jag hade inte riktigt guldläge på samaritskinka men jag hann i alla fall med att skälla och tugga lite på Borlänge kommuns tjänstebil – det får jag väl va nöjd med. Det viktigaste är att alla fattar vem som bossar på farmors gård – och den prylen är det ingen som tar miste på. King of East Side, Dino the Don, Canis Dingo Dino. Ja, ni fattar ju själva.
Nu är allt som vanligt igen. Morsan spelar nån rumänsk dyngmusik – Nicolae Guta, har hängt upp en rumänsk tvättmedelsstinkande typ Wunderbaum på backspegeln i min Viol och snackar bara om rumänska hundar. Dessutom är långpromenads-köret i full igång igen. Hon är galen. Jag tycker att hon kan flytta till Rumänien för alltid om hon nu tycker att allt är så mycket bättre där. Själv gillar jag Sverige bäst.
Sen är det det där med Clive. Ett ständigt återkommande problem när morsan varit i mina ursprungstrakter. Den här gången har hon typ spelat in en filmsekvens där hon håller på och grejar med den där snuskigt feta Clive. Hon säger att det är hennes älsklingshund i Rumänien. Fatta hur mycket krubb han måste stoppa i sig för att uppnå den där kroppshyddan… Varje morgon till kaffet så spelar morsan upp den där filmsnutten med Clive och sitter och glor. Först skällde jag, ylade, reste ragg och undrade vart faan det där välbekanta äckliga ljudet kom ifrån – man trodde ju typ att man vaknat i skit-Cernavoda igen. Efter ett tag fattade jag att ljudet kom från datorn och att alla hungriga fetton inte bodde hos mig IRL så att säga. Tur det. Man har ju ingen direkt lust att inse att livet i Sverige bara var en dröm liksom. Det enda fräcka drygskåp jag behöver konfronteras med är ju Cobran och hon är rätt ok ibland i alla fall.
Nu är vi i skogen och jag har faan inget bredband och ingen teve så jag kan varken ladda upp bilder eller glo på surikaterna på Animal planet. Morsan har bestämt att vi ska va här i minst en hel vecka för att hon ska träna med Cobran. Jag hade vissa förhoppningar om att få stanna hemma vid kaminen under deras träningspass men det kan man ju känna sig rätt blåst på. Tydligen är det så att jag måste hänga med och föregå med gott exempel eftersom morsan kör med sån där modellinlärning… suck! Jag har ingen lust alls att föregå med ”gott exempel”, man blir bara blöt om tassarna och helt trött – men visst, har hon salami i fickan så har jag väl typ inget val. Sen händer det ju att man hittar kadaver på sina ställen i skogen ibland också, det är ju inte direkt o-bra om man säger så, och definitivt inte något man unnar Cobran att kalasa på i sin ensamhet.
Jag fyller år på tisdag – tänkte bara påminna er om det. Ni kan skicka korv eller grisöron till Don Dino, Österbotten 3, Rämmen, Lesjöfors.