Jag har fått en ny polare. Morsan kallar honom för Skallepär. Vi är polare enligt devisen “din fiendes fiende är din vän”. När jag vill lattja lite extra med Romrom eller vinna nån förhandlingsfördel så brukar jag typ droppa frasen: “du Romrom – Skallepär sitter på trappan och vill tacka värdinnan för det påkostade gästabudet”. Då byter Romrom blixtsnabbt ansiktsfärg och hennes hjärta slår några orytmiska dubbelslag av ren och genuin skräck. Härligt! Romrom är väl i och för sig inte direkt min fiende men vi har ganska ofta olika åsikter om hur en slipsten ska dras – eller rent ut och i klartext; jag och Romrom tillämpar två diametralt olika fördelningspolitiska system inom flocken. Eftersom vi titt som tätt hamnar i trubbel om till exempel vem som förfogar över soffan och vem som är förtjänt av sista snutten på mackan så har jag börjat samla på så kallade “trumf-repliker”. Skallepär är en hyfsat viktig ingrediens i det tugget.
Egentligen så har jag typ aldrig haft någon personlig kontakt med Skallepär men jag känner lukten av honom ibland. Skallepär är en svart råtta på ungefär 4 hekto som bor någonstans under mitt hus, i smedjan eller i vedboden, jag vet inte riktigt. Han är liksom raggig, mjällig, har lång svans och är skithungrig. Han stjäl maten för Romroms småpippisar och morsan kallar honom Skallepär eftersom han är helt kal, med skär blottad hud, mot ryggslutet. I morse var det typ hur fränt som helst för då hade han knyckt en asstor fläsksvål, det var gigantiska släpspår i snön och plutteminimini-tassavtryck runtomkring, som han vräkte i sig under trappen. Det bästa var att han hade gått upp och face kaka, knökat alltså, på dörrmattan samtidigt som han skalade några solrosfrön.
I princip så tycker jag att det är rätt så B med en handikappad råtta som stjäl mat på mina domäner. Men, eftersom Skallepär både är liten i maten och effektivt ingjuter så mycket skräck hos kärringar, sett i förhållande till sin storlek, så har jag bestämt mig för att digga honom. Jag menar; hur koolt är det inte att väga 4 hekto och få Romrom att börja gråta på tio meters avstånd? Ha ha, undrar om man kan gå charmkurs hos Pärra maj fränd… Charmkurs ja – en ny affärsidé kanske. Don Dino promotar och Skallepär har seminarium. Jäss-jäss-jäss! Vi har ju dessutom en hel del gemensamt: MAT och MER MAT och MEST MAT. Under förutsättning att vi splittar i förhållande till behov, det vill säga kroppsvikt, så har jag inga bekymmer att ingå verksamhet med honom. Jag ska lägga ut en vaxkant från osten och sätta mig bakom hörnet och lurpassa ifall han är intresserad av att snacka affärer. Japp, så får det bli.
Jag & Pärra skulle förmodligen bli så bra som seminarieledare att vi kunde köra turné i Uvesa och bättra på Obamas charmability!
Annars är det rätt skapligt. Jag var hos farsan igår och fick dagens tredje GE. Farsan har tappat disciplinen alldeles, jag bara tog den ur handen på honom helt utan ögonkontakt eller lov. Jag låtsades kolla på Cesar och Hundcoachen fast egentligen så sov jag hela tiden. Det är det som är fördelen med att bara ha ett öga, man kan liksom vända blinda sidan till, då ser det ut som man är vaken fastän man inte är det. En pryl till som är rätt soft är ju att Cobran är den som är i blåsvädret nuförtiden. Det verkar som folk har börjat greppa att en Don alltid är en Don – ingen man håller på och manipulerar och gör om typ. Däremot en vild yrpanna som Cobra behöver sig allt en uppsträckning då och då – inte minst för att mitt liv ska vara drägligt.
Största hindret för vår verksamhet är Romrom och Dobra. Romrom för att hon gallskriker så fort hon hör talas om min nyvunna polare och Dobra för att hon vill äta upp honom.
Fattar inte varför farsan utsätter mig för Cesar och Daddy. Jag tycker att Daddy och Daisy kunde bli ett par och att jag fick se nån hygglo rulle med Clintan i stället.
That’s åll fålks!