Valentine, singelliv och dubbelliv

Jag har varit hemma hos mig i helgen, i den värmländska vildmarken. Första gången för Dobra da Cobra. Hon fattade typ inte att det är en ynnest att få vistas i the Dons högkvarter och att hon borde hålla en låg profil och typ va tacksam och smickrad över att ens få insupa den kungliga atmosfären. Överallt på väggarna är det porträtt av mig, stora som små i olika tekniker. Ja, Babban är ju förstås med på ett hörn också hon har bland annat kylskåpsmagneter av sin silhuett. Hon ligger ju förresten och sover ute på gården under stjärnhimlen, mellan björkarna med utsikt över sjön. Helt klart mer najs än att ligga och ruttna efter en vägkant i mina hemtrakter. På kylskåpet sitter det ett urklipp från Icakuriren som vi fått av Ubbe i Viken. Det föreställer nån himla gul och ful afrikansk gatuhund som ligger och sover. Jag fattar fan egentligen inte hur den har hamnat där och vad den har med mig att göra. När urklippet sattes upp så sa morsan att det var för att stötta mig, för att jag inte skulle känna mig så unik och ensam bland alla svenska hundar, och för att jag skulle kunna identifiera mig och relatera till likasinnade. Det där är en sån där typisk kärringgrej. Ungefär som om hon trodde att jag skulle ha något gemensamt med den där gula fula afrikanska dåggen…  Suck! Visserligen drar jag färgmässigt åt ockrahållet men det är nog det enda vi har gemensamt. Den har ju lång och äcklig svans och pratar förmodligen swahili – det enda språk, tillsammans med finskan, som jag inte behärskar. Och när det kommer till ensamhet och unicitet så är den bästa tiden i mitt liv, de facto, under några få ynkliga månader efter Babban och före Cobran när jag hade ensamrätt på allt ätbart och morsans odelade hyllningar. Jag gillar att vara särart och få folks sympatier – under förutsättning att det leder till smaskens förstås! “Identifikation” och “relatera till likasinnade” är trams som jag överlåter åt betydligt mindre självständiga puckodåggar än jag själv att sköta.

Hur som helst så har det väl varit ungefär 25 grader kallt och morsan har haft fullt upp med att bära ved och vatten för att hålla mig på gott humör. Jag har ju tränat en del på att låta som ett brandlarm med dåligt batteri – det brukar bita på rätt fett i morsans magtrakter. Speciellt när det är Valentines dag för då ska ingen behöva gå på långpromenad och frysa eller vara hungrig. Jag har lyckligtvis också nästan sluppit undan alla hjärtefjanterier och i stället har jag sett till att Cobran fått min beskärda del av det snusket. Det leder mig förresten in på en begreppsfundering jag har brottats med de senaste dagarna: är motsatsen till singelliv dubbelliv? Asså när jag är solo dågg så är ju allt typ hur bra som helst men när jag måste ha en brudpolare så tvingas jag liksom hålla fejjan, eller snudan om man så vill, och typ framstå som om det är grejt fastän det egentligen inte är det. Det drar en del socker från hjärnan det där med att både vara sig själv och samtidigt försöka framstå som anpassad i förhållande till Cobran i syfte att kunna dra fördelar i alla sammanhang. Jävla tur att man har ett trumfkort i sina gamla frostskadade tassar när ninjafeministerna kräver ouppnåeliga prestationer av en. Livet ska avnjutas i egen tempererad soffa med eget, lätt uppblött, GE. Att tvingas dela med en brud kan bara resultera i dubbelliv. Visst då!

Dagens visdomsord från the Don:

“Hellre stinkbomb än glitterbomb”

Jag laddar upp ett par bilder imorgon från Casa di Don Dino. Aj pråmmis. Nu ska jag ut och visa min vördnad för brevlådestolpen innan klockan slår kvällsmat!

Jag fattar fan inte vad vi skulle till kyrkan å göra eller varför Morsan har satt en muppig Valentineros på Cobran, man kan ju nästan ta henne för att vara välartad. Besöket måste ha att göra med att jag manifesterar mitt konungaskap i Rämmens socken eller nåt.

Bäst är det när jag får vara ensam hemma å sitta i köksfönstret å spana efter varg. Slippa kärringarnas kladd och tjat en stund å veta att jag får snacks när de kommer hem eftersom morsan har dåligt samvete när hon gör grejer
själv med Cobra.

Men de får faan se till att det finns ved inne för det är ingen höjdare när kroppminnet om forna frostskador gör sig påminda, det är illa nog att man får stickor i tårna av det här jävla golvet. Var är mina GEs förresten!?