Folk brukar komma fram till mig och morsan när vi är ute och typ fråga vem jag är. De tycker att jag är så ovanligt snygg och smart och en del brukar fråga om jag har någon släkting som skulle vilja flytta hem till dem. På grund av min omåttliga popularitet och min unicitet så tänkte jag berätta lite grann om min härstamning. Bara för att alla som drömmer om mig liksom ska fethajja att dåggar som jag inte dyker upp speciellt ofta. Jag börjar med att förtälja historien om min farmor Sydney. Egentligen är hon typ min gammelfarmor eller nåt men vi står varandra rätt nära genetiskt så jag kallar henne bara för farmor.
Min farmor var en intelligent, innovativ och lojal dingo i Australien. Squashfolket ute i öknen dyrkade henne och hon höll sig alltid i närområdet runt deras läger som hon vaktade minutiöst med största precision och effektivitet. Det fanns gott om köttätande kräldjur och pungdjur som strök runt lägret nattetid, alltid redo att bita de sovande människorna i tån eller släpa med sig små barn som de kunde kalasa på i något klippskrev. Squashfolket var mycket tacksamma över farmors arbete och varje kväll vid solnedgången på den stora klipphällen i väster lämnade de ett grillat kängurulår åt henne som tack för den ovärderliga insatsen.
En natt kom ett gäng med inavlade rivaliserande dingos. De var stöddiga, smått bakom flötet och trodde att de kunde stjäla squashfolkets mat och sedan skylla ifrån sig på farmor. Ett livligt slagsmål uppstod, mycket värre än när jag och Daisy slogs, men farmor lyckades till sist eliminera var enda en av dem. Nja, hon gjorde faktiskt snarare typ en spansk städning. Så vitt jag vet var det bara ett klantarsle som överlevde. I slagsmålet denna historiska natt så förlorade farmor sitt vänstra öga. Hon insåg att hennes dagar som ensamstående vaktdingo hos squashfolket var över. Ett så till den milda grad påfrestande och hårt arbete klarar man inte ensam om man är enögd. Inte ens min superkärring till farmor. Före gryningen begav hon sig mot kusten, med sig som resesällskap hade hon den inavlade dingon som överlevt slagsmålet. När farmor och muppen flera dagar senare nådde fram till hamnen var farmor så trött på den parasiterande dingotölpen att hon sålde honom till några fransmän. (Jag har förresten hört att det är farmors klantdingo som är stamfader till rasen Bijon Frisé som sedermera blev oerhört populär vid det franska hovet.) Själv gick farmor ombord på ett fartyg som skulle segla till Kroatien.
Farmor lärde sig snabbt hur fartyget skulle manövreras och sjömännen hanteras. Efter några veckor så insjuknade kaptenen över fartyget i sumpfeber. Han beordrade då farmor att leda mansskapet till Kroatien samt att ta hand om hans förtrogna, den talande papegojan Helmer. Farmor var respekterad och beundrad för sin handlingskraft och när hon vrålade med sin manhaftiga stämma så fanns det inte en skeppsråtta som vägrade lyda order. Farmor och gubbarna seglade över Indiska oceanen, över röda havet mellan Afrika och Saudi och sedan in i medelhavet där de följde kusten österut och till sista ankrade utanför Kroatien. Seglatsen var ett enda långt äventyr och väl iland bestämde sig farmor för att det fick vara slut med det vilda livet till sjöss. Hon ville etablera sig på den nya kontinenten och började tillsammans med Helmer att ströva österut. De passerade byar och städer och överallt hörde hon sig för om någon behövde en kompetent och erfaren vaktdingo. Människorna pekade att hon skulle följa den riktning hon börjat vandra, de hyssjade och viskade "sânge-fraieri". Sânge-fraieri betyder blodsugare på rumänska men det visste inte farmor, hon hade förmodligen inte heller tagit någon notis om det även om hon begripit. Farmor hade aldrig upplevt rädsla och så gjorde hon inte nu heller. Farmor och papegojan Helmer, som för övrigt visade sig vara ett alldeles utmärkt sällskap, strövade i flera dagar och nätter och till sist nådde de Transsylvaniens fot. I motljuset från månen såg de ett palats beläget på en bergstopp torna upp sig. Farmor och Helmer hade inte sett en levande själ de senaste fyra dygnen…
Min farmor var en riktig superkärring – jag har typ ärvt en hel del efter henne
faktiskt. Vi är snudd på helt identiska utseendemässigt också. Visst då! Staden
Sydney är förresten uppkallad efter henne.